Morsar och går in genom dörrarna, lika halvlama nu som alltid. Man får passa sig så att man inte går ifatt rutan och får den mitt i nunan.
Träder in - jaha ja. Och nu då? Hur står det med kärleksrelation till gamla nya bibban idag?
Jo alla förändringar som en institution såväl som en människa går igenom över en längre tid sker ju långsamt, utspridda över den linjära tidsaxel jag tycker mig vandra utmed.
Om jag hade klivit in här idag, som den elvaåring jag var då, så skulle jag både känna igen mig och samtidigt uppleva allt som i en dröm. Förmodligen skulle jag bara stå och dumglo, med dinglande underkäke, på alla typer av människor som inte fanns i min värld 1973, som svarta somaliska kvinnor i slöjor, från topp till tå, eller piercade lädersnubbar med gröna dreads ända ner till röven. Datorer, hyllor med DVD:er och dataspel att hyra, CD-skivor att låna och allt vad det är.
Jag skulle inte ha en susning.
Och om jag ändå, trots denna chockerande markplansupplevelse, skulle våga mig en trappa upp, så skulle jag inte kunna lyssna på varken David Bowie, Roxy Music eller Black Sabbath i jättelurar, nej det finns faktiskt inte en enda skön fåtölj att slå sig ned och sitta och softa i.
Det finns säkert någon sorts klok tanke bakom detta. Kanske ska vi besökare inte få ha det för skönt i biblioteket, så vi inte riskerar att sitta och slumra till och bli jobbiga att väcka? Kanske kommer alla de utslagna som hänger utanför inomhus och krökar, gapar eller somnar och pissar ner sig i fåtöljerna? Ja, jag vet inte, men jag saknar denna vegeterande, bekvämt iakttagande möjligheten. Jag saknar också att kunna sitta bekvämt och läsa på mitt bibliotek, helt enkelt.
Förr var det också traditionellt lågmält här - ja, förutom den där lördagen 1985 då, men annars var det oftast en dovt behaglig air av frihet från tjatter och gapskratt inne på bibban, men nu hörs det röster och gällt skrammel ur mp3lurar överallt. Det är folk som snackar i telefon eller tjattrar med varandra på en respektlös och skrällig flamsnivå.
Biblioteket inbjuder inte längre till utdragna stunder av kontemplativ avslappning, läsning eller andrum, som det gjorde förr, ja inte för så himla länge sedan.
Eller? Var det himla länge sedan?
Är jag kanske bara en tjurig gubbjävel nu? En relik från en tid då allting av livet, i och om kring mig hade en betydligt lägre hastighet - och ljudnivå?
Antagligen.
Den här dagens skörd blir trots allt betydligt bredare och roligare än 1973: Ingmar Bergmans Laterna Magica. Jag lånar också en musikdokumentär om The Doors, och Bayonas Barnhemmet för omtitt, för att skrämma upp mig ordentligt till natten.
Men så intensiva upplevelsekickar som då, som pojke, tonåring, yngling - av musik, och senare film och litteratur, de kommer allt mer sporadiskt.
Men de kommer fortfarande, av och till.