Det är nödvändigt att resa från Sverige ibland. Man måste få träffa andra människor, se nya städer, ta promenader vid främmande vatten.
Det är tydligt hur haltande bilden av Sverige är utomlands. Människor jag träffar är nästan alla fascinerade av allt det vi håller på att göra oss av med.
Solidariteten, sjukförsäkringar, barnomsorg, allt det som gjort ett litet land i norr, vår blindtarm i världen, till något unikt, till något att vara stolt över utomlands, är sådant som regeringen med en oerhörd noggrannhet håller på att göra sig av med.
Vi tror kanske att folk utomlands bryr sig om vår nervösa ängslighet, vår svala distans till allting, Stockholms märkliga ambition och tro att vara en världsstad och en medelpunkt.
Men alla jag talat med, och det är många under de här veckorna, har en bild av ett Sverige som vi som bor här inte verkar vara tillfreds med. Det är synd. För jag håller med dem.
Sverige är vackert. De långa avstånden, vidderna, fjällen, forsarna, de små städerna, skogarna, sjöarna är en del av mig. Jag drömmer i gult och blått. Jag håller skoningslöst på Italien i fotboll, jag älskar Italien, men jag är ändå oförskämt svensk.
Det betyder dock inte att jag vill vara med på kollektiv supartävling i tält under EM, jag vill inte sjunga Ledin med Dogge, jag vill inte supa tills jag pissar ner mig och somnar med ansiktet i en myrstack och missar hela fotbollsfesten. Jag är inte en del av den nya skoningslösa tidens förbannade ytlighet. Ständigt denna försäkran om att det vi känner inuti inte är värt något när det vi känner inuti är det enda som räknas. Men allting skriker till oss att inte känna efter.
Det är inte Sverige för mig. Sverige är inte en botoxsprutad före detta dokusåpastjärna med implantat. Sverige är en gammal knarrig magister i manchesterbrallor. Sverige är Dan Andersson, inte Tomas Ledin. Det finns en botten i den svenska folksjälen som är som ett trampat jordgolv, fullt av vemod och eftertanke. Jag vill inte smutsa ner det heliga rummet med idioti. Jag har inte tid med det.
När skuggan av ett flygplan rusar fram över marken ser det ut som ett kors. Jag har anledning att tro på Gud igen. Eller jag har trott hela tiden. Det var han som slutade tro på mig ett tag.
Midsommar är det här vackra landets vackraste dag.
Det är en mäktig dag att komma hem på.
För att komma hem är aldrig en schlager
Det är tusen gånger starkare, viktigare och ärligare än så.