Mer till Andreas, mindre åt folket
Något av en mardrömsbild för krönikören. Foto: Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Skatt är något som bara finns där och jag är dessutom inte tillräckligt begåvad för att på något sätt planera för det.
Allt detta var dock innan jag började få författarroyalties. Det är något hårt arbetande textframställare får någon gång per år. Har man tur har fler än familj och vänner köpt boken och det kan bli en försvarlig summa.
Gästkrönikan
Jag och mest troligt de lokala restaurang- och butiksägarna är överens om att royalties är ett fantastiskt fenomen. Sällan har så mycket oxfile gått åt på de lokala haken som i slutet av oktober när arvodet dyker upp. Sällan har teknikbutikerna haft ett sådant uppsving på försäljning av elektroniska prylar.
Man går kort sagt omkring i en ständig köpfrossa och plastkortet börjar efter ett tag se naggat ut i kanterna. Det enda man oroar sig för till en början är om man sprängt gränsen maxuttag i bankomaterna. Man får nämligen bara ta ut 10 000 per vecka. Jag vet, för det hände förra året när jag fått de årliga arvodena.
När några köpglada veckor gått börjar vänner och familj muttra.
"Du har väl betalt skatten "
Det förhåller sig nämligen så att när det gäller royalties får man betala skatt helt själv. Tyvärr är det inte valfritt. Skatteverket vet med stor exakthet vartenda öre man fått till sin misshandlade börs.
Att betala skatt var inget man funderade över när man som knappt skrivkunnig knodd satt och drömde om en författarkarriär. Så pass verklighetsförankrade saker som inkomstskatt fanns liksom inte med i bilden.
Annat är det på Irland. Där behöver författare, musiker och annat löst folk inte ens betala skatt. Det finns inget logiskt eller försvarbart över det, men ett av mina favoritländer har på snenare tid blivit just Irland. Tyvärr verkar dock detta skattefrälse snart få sina förmåner indragna, efter vad jag läser. De styrande på Irland har väl kommit på att dessa kreativa personer kostar samhället minst lika mycket, om inte mer, än annat folk.
Allt det här har hursomhelst fått mig att vilja få kontroll över min ekonomiska situation. Krasst sett kan man väl säga att den här kontrollen går ut på: Mer pengar till Andreas, mindre till det svenska folket (personifierat av Skatteverket.).
Jag har besvärat kunnigt folk med mina frågor och förstått så mycket som att man ska starta ett eget företag och att man ska göra avdrag.
Nu har jag köpt ett fint skrivbordsställ i aluminium där jag sparar ALLA kvitton. Jag tänker göra avdrag på allt. Från krognotor till kollegieblock, allting har ju på sätt och vis med den kreativa verksamheten att göra. Jag ska göra så många avdrag så det kommer sluta med att Skatteverket är skyldigt mig pengar. De kommer inte förstå vad som slog dem, när min deklaration kommer in.
Det är en bra sak att betala skatt för att tillvarata våra gemensamma intressen: vården, skolan, bibilioteken, vägbulor i innerstan och mycket mer.
Däremot kan man kanske tänka, att jag kunde stå utanför det, något år eller två.
Så jobbar vi med nyheter