Mer käbbel än kul vitsar när systrarna möts
Minnen i vatten av Shelagh Stephenson. Översättning och regi: Torbjörn Astner. Scenografi Jan Nordqvist. Kostym Magnus Möllerstedt. I rollerna: Therese Angleflod, Kyri Sjöman, Marika Strand, Christian Zell och Patrik Voight
Marika Strand, Therese Angleflod och Kyri Sjöman, systrar i laddat läge. Foto: Anders Kratz
Foto:
Teater
Det är inte Norén, inte den sortens svarta hål av förtvivlan.
Det är inte Tjechov, inte den sortens spänningar och undertryckta passioner.
Det här är en nordengelsk nutidshistoria där folk är fast förankrade i vardagen och den funkar hjälpligt för dom så länge ingen bråkar med deras egenbyggda roller eller minnen som ibland närmar sig livslögner.
Det är dessutom en historia som inte alls är lika skarp i konturerna eller funktionell som de nämnda klassikerna. Även om det är ett kammarspel med och om en familj.
Här är det gott om tjafs och vitsrepliker, sådant som mer för tanken till någon av de där irländska bestsellerkvinnorna som skriver om sina familjer, sina killar och sina 30-årskriser.
Pjäsen är en komedi, dvs. med en sorts lyckligt slut, plats för skratt, men för det inte alls någon vild fars. Tre systrar träffas alltså i det gamla hemmet för att mamma har dött och ska i jorden.
Visserligen spökar hon lite, i deras medvetande kan man tänka, bra för att fylla i luckor i historien. Begravningsramen är dessutom tacksam för en författare som gillar dråpligt absurda skämt. Det gör Shelagh Stephenson. Skämt som de man hör i Vänner eller Nanny nånting på tv.
Kvinnorna drivs av kärlek eller beroende till sina män/pojkvänner, av sprit, medikamenter och mer eller mindre av jointar. Minstflickan verkar ordentligt illa ute ett tag.
Hon spelas av Therese Angleflod som är en trovärdigt trasig uppenbarelse, men på teatervis kan inga eder i världen dölja att hennes språk tillhör scenen.
Fel killar, för mycket droger, tröstar sig med shopping - utan pengar. Hon har förstås nära till sammanbrottet.
Marika Strand, mellanflickan Mary, har blivit läkare och är väl också den som har bästa kollen, men att dra med en gift karl i fem år visar kanske inte på någon större styrka. Hans fru är "sjuk", lite för banalt väl? Äkta känslor kan man i alla fall få ur hennes rollfigur.
Scenen är hela tiden vardagsrummet där mammas säng tar stor plats. Till slut hennes katafalk.
Det ser mycket rätt, engelskt medelklassigt ut.
Kyri Sjöman plockar absolut de flesta poängen den här kvällen, Teresa, äldsta dottern som är hälsokost-nånting och har så många års samlad ilska mot sina systrar att till slut, med hjälp av whisky, brister hon. En härlig uppvisning som blir en befrielse i allt käbbel.
Psykologiskt är syskonspelet inte ointressant. Ingen av dom har barn, praktiskt taget, de har mer av avund är kärlek mellan sig, Inte märks någon kärlek till föräldrarna heller. Eventuell sorg är passerad.
Det svårfångade är vad den här pjäsen egentligen handlar om. Syskonrelationer på ett enkelt vis, ok då. De letar emellanåt efter en grön ask, förmodligen antyder det ett intresse för ett arv, men inte mer än så. De stackars karlarna har inte mycket som karaktörer att bita i, mer än Patrik Voights fegis till älskare då, den ynkligheten tar han hand om väl. Christian Zell är kanske mest som en representant för publiken - vi undrar med honom, vad är det hela frågan om?
Och så det där med minnena då, Nånting om att vatten funkar som en magnet trots att det inte finns några verksamma substanser kvar i just det elementet - vad finns då kvar? Nja, säg det.
Livet kan vara som en påse också...
Kvarstår såpamaterialet: ska lillflickan våga vara ensam? Ska mellantjejen våga göra slut? Ska storasyster våga släppa hälsokostbutiks-drömmen med maken och låta honom leva sitt liv?
Det får vi hur som helst aldrig veta.
En för lång föreställning, Nu igen. Berättartakten gör att vi noga uppfattar alla kvickheter som kan vara av typen "Röka gräs? Det är väl inte farligt, det är ju inga kemikalier i alla fall." Eller "Det kanske kan vara bara med magsköljningar, men knappast mot alzheimer".
Rappare tempo tack!
Skrattar gör man i alla fall ibland. Det blir lite förlåtande.
Så jobbar vi med nyheter