Mer buskis än finesser
Björnen & Ett frieri av Anton Tjechov Östgötateatern på turné I rollerna: Kyri Sjöman, Mats Huddén, Gustav Appelberg Regi: Vladimir Tikke Kostym och scenografi: Benita Bergfeldt-Löfgren
Mats Huddén, Kyri Sjöman och Gustaf Appelberg i Ett frieri, på scenen finns sammet, draperier och vackra broderier som hör till klassisk Tjechovmiljö. FOTO: ANDERS KRATZ
Foto:
Dock, de här enaktarna är gjorda att skrattas åt, särskilt i den här uppsättningen som inte ger särskilt mycket utrymme för vare sig vemod eller spröda känslolägen. Regissören har mer satsat på buskis och tokerier, på fysiskt buller och bång, snubblande och ramlande. Gestiken är ganska roande, förtjust upptäcker man handrörelser och miner som inte har synts till tidigare.
Det här är gjort som ett utbyte där Vladimir Tikke på S:t Petersburgs teater Baltiiski Dom har kontakt med Göran Sarring på Östgötateatern och det betyder att den här uppsättningen också, om en månad, ska ges i den ryska staden.
Nåväl, hoppas publiken där (och i Kalmar och på några ställen i Småland och Östergötland) uppskattar det här skämtstyckena.
Tjechov känner vi i alla fall igen, den fattiga ryska medelklassen med sina usla tjänare, hur de vrider sig i plågor för att behålla sina positioner , bli gifta, inte bli utblottade, de luras och är beräknande, hur de rasar och - kanske - älskar.
Det börjar med ett tyst stökande i scenografin, ett förspel i nutid som med ljusets hjälp glider över i spel.
I Ett frieri är mannen 43 år och verkar stappla på gravens brant, hans hjärta är i alla fall ytterst känsligt och granndottern har nog fått vänta lite länge på en friare för visst är hon angelägen - trots att hon bara bråkar, vilt, med Lomow. Om det ena och det andra och det handlar om heder och ära.
Men visst är det lämpligt med ett parti där när ägorna ändå ligger så intill varandra ... Och som stackars Lomow säger, "om man skule vänta på den där stora kärleken, då skulle det väl aldrig bli av". Så - till handling! Appelberg är så rädd så rädd, men han har ju sagt a och bollen är i rullning.
Mats Huddén är fadern som naturligtvis vill att "de unga" får till det och han fyller scenen med sin ruffliga person.
Den återfinns också i Björnen, Kanske än vildare. Den har upptakt som en stumfilm.
Här är det så Huddén som rumlar in, pengar ska han ha av den här änkan som fortfarande lär ha kvar av både ungdom och skönhet, och visst har hon skulder, det är bara det att hon inte har några pengar i huset.
Hon tar emot honom, det finns inget val, men i liggande och med ryggen emot.
Oskyddad faktiskt.
Så går det som det går. Den som någonsin släppt en björn över sin tröskel vet precis vad det handlar om. Instängda och med instängda känslor - hon ska minsann visa sin döde man att man kan vara trogen, han, Smirnov, är trött på kvinnor.
När de ska duellera krävs den där farliga närheten och, tja, visst man kan bli svag för mindre?
Gustav Appelberg som betjänten är törstig, orolig, utsliten och lika rädd som när han var friare. Kyri Sjöman driver på något sätt med hela situationen och gör spektakel av stycket. Mats Huddén frustar och bråkar och är alldeles trovärdig, men för alla tre gäller att de spelar på i god fart men med mer yta än innehåll, mer parodi och grova uttryck än inkännande stämningslägen.
Platta skratt finner mer tillfällen än den gråt som dramatikern Tjechov aldrig skulle glömma.
Så jobbar vi med nyheter