Meningen med livet är att föra det vidare, hörde jag någonstans. Men det finns förstås mer mening med livet än så. Att påstå annat vore ett hån mot den som inte kan eller vill få barn.
Men få saker är större än att sätta ett barn till världen - och upptäcka världen med barnet.
Under de senaste elva månaderna har mitt liv kretsat kring ett litet nytt liv, Signe. Hennes livsresa är nu framme vid krypande i en rasande fart och korta ståstunder på vingliga ben. Nyfikna små fingrar letar sig mellan dörrspringor och ner i blomkrukor för att dra upp jord som petas i munnen.
De små undren, de stora utvecklingshoppen, är svindlande mitt i vardagen. Men mycket av tiden är allt annat än hisnande: tvätta matkletiga bodies, tömma diskmaskinen och plocka undan storasysters leksaker som sköljer in över vardagsrumsgolvet i en evig vågrörelse. Ett sisyfosarbete, kan man säga. Med det menas den typen av meningslöst jobb som fått sitt namn från myten om den grekiske kungen Sisyfos. Han straffades för sin ogudaktighet och skulle bli fri om han man lyckades rulla ett stenblock uppför en kulle. Men varje gång när han var nära toppen så slant han, och stenbumlingen störtade ner i avgrunden igen. Det var bara att börja om. Igen och igen.
Det där med att dra ner på kraven i hemmet när man får barn, är inte alltid så lätt.
Jag hade en förhoppning om att utnyttja Signes sovtid till att plöja några olästa klassiker, sortera in alla foton, besöka gallerier - inte för jobbet utan bara för att jag vill - och kanske låna en språkkurs på bibblan för att fräscha upp italienskan.
Riktigt så blev det inte. Tiden har slukats av de små sötingarna och jag har kraschat i säng på kvällarna.
Livet är hårt svetsat kring dess kärna; mat och sömn.
Och kärnan sluts kring hemmet.
För oplogade vägar och kyla har gjort att dubbelvagnen funkat dåligt. Det har begränsat rörligheten. Men även med bil har en tur till Klockaretorpets Familjecentral (med underbara Marja och Inger) känts som ett omständligt dagsprojekt.
Hur underbara stunderna med barnen än må vara, är det roligt att arbeta igen. Tänk, bara att få fika ifred!
Under nytt efternamn är jag nu tillbaka på halvtid.
En nyhet på Kultur- och nöjesuppslaget blir fredagsintervjuserien På scenen, där någon som är scenaktuell i Norrköping ställs i rampljuset. Men vi kommer även att bjuda på andra nya inslag. Det blir bland annat panel där våra recensenter plockar russinen ur kulturkakan och roliga och vassa Carolina Häggkvist är tillbaka som krönikör.
Nu börjar våren, mars är ju första vårmånaden. Förutom att vagnen rullar lättare gläds jag åt en spännande, späckad, vår med digert kultur- och nöjesutbud. Redan på fredag kommer Säkert, som gjort skäl för sitt namn och gått från klarhet till klarhet. Sedan väntar stans scener besök av The Ark, Helen Sjöholm, Hoffmaestro och Håkan Hellström. För att nämna några.
Föreställningarna med Cirkus Cirkör har hyllats och liknats vid kroppens poesi - snart kommer de till Östgötateatern.
I sommar visar Konstmuseet Marie-Louise Ekmans konst. Och en konstnär som kommer på idén att gjuta värme i en skulptur är inget annat än genial. För du har väl inte missat att klappa bronsstatyn av Margaretha Krook utanför Dramaten i Stockholm?
Så mycket mer kan nämnas, men det får vi återkomma med.
Visst ger även goda kulturupplevelser och underhållning livet dess mening och fröjd!