Mellan Ruskaby och enhetsskolan

Mina fröknar. Vet inte om det har med Astrid, med ett besök i en skola eller med just ingenting att göra, men plötsligt tänker jag så mycket på mina gamla fröknar. Där bara en av dem var man.
Det var inte i grundskolan, det var i folkskolan i en tid när den så kallade pedagogiska personalen skrattade åt sådant som läroplan. Åt skolstyrelsen till och med fnystes det emellanåt. Allt var ju tämligen enkelt. Vi skulle lära oss att läsa och räkna och skriva och så var det lite psalmverser och andra folkliga sånger och så småningom geografi och naturlära.
I stort sett.
Lägg till Ordning och Uppförande.
Det var väl inget att snacka om.

Fröken Malm, Gerda, var älskad av alla för hon var först och till skolan hade nog de flesta längtat. Jag var bara lite rädd för skolmaten, men det är en annan och mer dramatisk historia. Gerda var som en farmor. Hon skrattade när jag läste. Gud så härligt! Det enda skrämmande var det där med lektioner. Det sa hon med låg röst, gå tyst i korridoren för dom har lektion där inne.
Vad var det? Doktor? Tester? Tortyr?
Fröken Ebba Landelius fortsatte i samma stil, nästan lika snäll, påhittig, vi var med i tävlingar och hon gjorde oss nog till en ganska sammansvetsad grupp. Så såg hon oss, var och en. Tills vi kunde pricka in varenda gränd på en blindkarta över Gamla stan.
Hon fick oss att känna att det var kul att kunna något lite mer ordentligt.

Man utgår från att de gamla fröknarna är borta för de verkade så fruktansvärt ålderstigna redan när man var i den åldern.
Eve var inte lika gammal, men han svek oss. Han läste på sin egen högre examen och försökte få oss att "arbeta självständigt". Gör en skoltidning, sa han till sin grupp på 30 stycken superpigga tolvåringar. Flera med allvarliga problem förstod man efteråt.
Emellanåt tittade Eve upp från sina papper, irriterad av den höga bullernivån och sa med rynkad panna att "det måste bli nån ordning här i klassen".
Det gjorde oss än muntrare och totalt oförberedda på det åskmoln till krävande och sträng lärarinna vi fick därefter.
Nu skulle en del av oss läsa "teoretisk linje" och alla som hade som allra svårast att hålla ordning på läxor och tider och böcker och olika salar, fick gå "praktisk linje".
Nu fick vi veta vad disciplin var. Halva klassen rök första året. Metoden var skräckregemente och fröken Lundeberg som kom från bättre förhållanden var rasande temperamentsfull och menade att det inte dög att översätta en mening på tyska eller engelska sådär lite ungefär. Det skulle vara exakt rätt och det hade ingen krävt av oss tidigare.
Hennes pedagogik var lite egen, men ingen kan säga att hon sparade på sig själv.
Vi var väl en ganska hyfsat uppfostrad skara som till slut frigavs med något slags betyg. Vi hade lärt oss att inte sticka upp och att slinka undan bestraffningar. Både uppåt och åt sidorna, från s.k. kamrathåll alltså.
Den här skolan gjorde att det dröjde många år innan lusten att sätta sig på någon skolbänk återvände.
Skolan i södra förorterna krävde sannerligen sina offer. Med mer än tusen barn i skolan, lärare som inte kunde göra sig hörda och kamrater med sociala problem gjorde att man i bästa fall fick vara i fred. Inget bra mål för en skola i någon tid.