Mellan reklam och Monica

Det fick bära eller brista. Lättsinnet fick övertaget och jag slog till.
Det fick bli den där toppen, en hundring gick den på men så lyste den fint också.
Alltså. Tunn bomull, utan ärmar.
För å ha om/när värmen kommer.
Släpade så hem den lilla påsen och ut ramlade, tja vad ska man kalla det, information kanske. Lika mycket som den där biten bomullstyg.
Insåg att en topp inte är en topp är en topp utan något mycket större.
Där fanns en fastklistrad hård skylt med streckkod.
Där fanns en liten bit kartong med klädmärket på. Fastsatt med plastklämma. Fick klippas bort.
Samma märke fanns också fint vävt på tyg. Det gick att sprätta bort. Affären hade sin skylt med med ny kod, storlek, varugrupp, modell, färg, pris. Plasthake att klippa bort.
Skötselråd, självklart, men lite stickiga i kanten så det brukar jag sprätta loss.
Storleken finns också på särskild lapp. Sprätta.
Till sist kvitto med kassör, datum, butik, hur mycket pengar jag har lämnat och om jag fått några tillbaka, butikens namn, öppettider, mina allmänna rättigheter som konsument och till sist ett välkommen åter.
Vad är det som händer, vad har jag gjort, vad är jag en del av? Kan det vara Marknaden som sticker upp ett tryne?
Fast nu får det räcka. Vad skulle hända om jag köpte ett helt, stort plagg?
Inköpet får räcka för den här sommaren.

Snart kommer den, varje dag väntar vi men tempen står på 7-8. Oron växer, snart börjar grillrecepten upprepas och det blir extrapris på både flintastek och badringar och folk planerar midsommar, och så vänder det som gubben sa. Tiden krymper för allt man vill hinna på sommaren, det går att minnas somrar som aldrig kom och då är det som om man snuvas på en bit av livet.
Än finns alla chanser och allt hopp kvar.

Skulle vilja berätta om egna minnen av serveringsarbete med tanke på den spännande boken som presenteras härintill. Tyvärr inskränker sig erfarenheten till försäljning av varmkorv och det för så länge sen att mina intressen var totalt inriktade på kunderna, nästan bara snygga killar, hygien hade varken jag eller dom hört talas om. Inte arbetsgivaren heller som var scoutchef, men det gick ju det med. Säger som hälsovårdsmyndigheterna kring nedre Ganges, de som klarat de första åren klarar allt.
Extremt kundinriktad är ju inte så tokigt det heller?

Allt vackert har sagts om Monica Z. Tages uttryck om lingonris i cocktailgals ska man inte konkurrera med.
Jag brukar tänka på henne som en sorts Marilyn Monroe. Många ville likna, ingen fick tag i det där speciella. Jag tror att båda dom tjejerna hade en osäker flicka inom sig, en flicka som också fick vara med, hela tiden, omedvetet antagligen, och med just den utsattheten som ingen kan härma.
Båda var både framburna och utnyttjade av sin miljö.
Monica Zetterlund har sjungit färdigt. Tur att man kan fortsätta att lyssna på henne.