Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Mekanisk tankeprodukt utan hjärta

Foto:

Kultur och Nöje2009-09-18 03:00
Uffe Olsson
Från debuten med romanen Kallkällan (2000) och några år framåt var Lotta Lotass en av våra mest lovande författare. I ett drömskt men samtidigt kristallklart språk skildrade hon gåtfulla landskap och dess invånare i norra Sverige. I Band II, från Gabbro till Löväng (2002) fortsatte Lotta Lotass skildra denna ödsliga byggd och dess folk i en personlig fresk som både rymde bibliska visioner och jorddoftande realism.Men i sina senare verk har Lotta Lotass slutit sig allt mer i ett experimenterande i form och språk, och Den svarta solen utgör inget undantag från denna mer introverta linje. Det är en hållning i skrivandet som skapat en allt vidare klyfta mellan hennes tilltal och läsaren, för det här är ingen skönläsning som man slår sig ner i fåtöljen med för att bara svepas in i. Den svarta solens prosa erbjuder varken drömlik berättarkonst eller gåtfulla landskap, nej det här rör sig om rena estetikövningar. Med sina båda föregångare, Den vita jorden (2007) och Den röda himlen (2008) ska Den svarta solen förstås som den sista delen av en triptyk baserad på Kants tre kritiker.Nu har jag inte läst något av Kant, men jag tror uppriktigt inte att jag skulle kunna avnjuta Den svarta solens prosa med större framgång även om jag hade.Romanen består av 340 korta texter där ett mekaniskt, närmast maniskt beskrivande av varje detalj hämmar dess egen drivkraft framåt. Resultatet blir en läsandets kamp som avslutas med ett utmattat och klaustrofobiskt ingenmansland dit man som läsare gång på gång golvas tillbaka av sin egen läskramp, och jag antar att det är just detta som Lotta Lotass vill uppnå. Som läsare är det meningen att man ska kunna välja sin egen väg mellan texterna, men denna illusion av fri vilja resulterar alltid i knock out.Precis som i verkligheten, anser förmodligen Lotta Lotass, och antagligen den gode Kant i sin grav?Och så långt är det väl gott då, att Lotta Lotass lyckas med sitt estetiska uppsåt, men tyvärr är romanen i sig stendöd, från början till slut helt utarmad på kärna, vilket gör att den är mer eller mindre omöjlig att läsa med behållning.DEN SVARTA SOLENRomanLotta LotassBonniers
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje