"Mej måste det vara något fel på"

Jag hamnade för en tid sedan hos Norrköpings Arbetarförening på Brunnegatan, där det bjuds på musik för mogen publik lite då och då. Nu var det Estrid och grabbarna som underhöll. Fyra norrköpingsmusikanter: Estrid Eliasson och Pelle Andersson på dragspel, Sven Nordqvist på gitarr och Torvald Gunnarsson med kontrabas och sång.
Det här gänget hade just spelat in en skiva med sjömansvisor. När kändisar ger ut en platta heter det att de "släpper" den som om publiken stod beredd att slita den ur händerna på dom. Musiker som spelar för äldre publik får sälja sina skivor på framträdanden i föreningar och äldreboenden.

Sjömansvisor är en genre som fick fart genom Ernst Rolf på 1910-talet och kom att bilda en egen period i vår populärmusik under första hälften av förra seklet. Texterna skrevs dels av män som hade erfarenhet av sjömansliv - Evert Taube, Martin Nilsson, Lasse Dahlquist - dels av folk som aldrig varit på sjön och mest körde med klyschor om faror och flickor i varje hamn.
Estrid och grabbarna hade grävt sej igenom högar av stenkakor för att dokumentera den här perioden. De hittade kompositörer som ännu är levande för oss äldre, såna som Fred Winter (Sista man på skansen 1928) och Sune Waldimir (Vind i seglen 1939). Musik som jag blir glad av och gärna trallar.
Mej måste det vara något fel på.
Jag genomled Eurovision Song Contest i tv med 24 melodier som jag inte kunde skilja på och 24 texter som jag knappt begrep ett ord av plus ett bildfladder som gjorde mej förvirrad. Är det sånt som folken ute i Europa gillar?
Nils Ferlin skrev i DN 1931: "Folk vill ha det som de känner igen och förstår sig på, säger musikförläggarna och grammofonbolagen". Min generation förstår sej inte på den här tävlingsmusiken, inte ens The Arks The worrying kind som skulle visa upp Sverige för omvärlden.
"Det är kung Mammon som bestämmer hur en schlager ska se ut", skrev Beppe Wolgers i Stockholms-Tidningen 1961. "Och dom som styr över kung Mammon är tonåringarna. Men Sverige består, tror jag, inte bara av tonåringar."
Nej, och det gör inte resten av Europa heller.
Varje land har sin mogna befolkning med sin inhemska musiksmak. Begränsade marknader visserligen, men tillräckligt stora för att tas till vara. Är det bara i Sverige som denna växande del av befolkningen är bortglömd av såväl musikförlag som av etermedia?

Ernst Rolf skulle ha en sjömansvals i varje revy. Han försökte höja kvaliteten på texterna så gott det gick. Han tjatade på sin vän norrköpingsgrabben Ture Nerman men hade bättre tur med skådespelaren Valdemar Dalquist, han med valsen Släckta fyrar 1922.
Nils Ferlin levde på populärtexter under 1930-talet. Men han hade svårt för det triviala. Troligen var hans egen En båt en flicka och ett handklaver (1933) för litterär för att slå som Rolf-schlager. Han lär också ha skrivit en Kvarsebovals. Är det nån som kan de låtarna?
Skickliga amatörer som Estrid Eliasson och hennes kompisar har under åren genomforskat rätt mycket av vår svenska folkliga musikkultur. Troligen gör musikanter samma jobb i andra länder. Det vore synd om förlagen i globaliseringens namn lyckades likrikta europeisk musik på eurovisionsschlagernivå.