Bizet tycks ha varit på gott humör när han skrev detta, för musiken är medryckande och fylld av sprudlande sydländskt temperament och heta känslor!
Musiken står väl på egna ben utan det sceniska överdåd som är brukligt i operasammanhang och presentatören bestod publiken nödtorftigt med en del scenanvisningar om handlingen.
Matilda Persson och Krister St Hill hade en scenisk närvaro i sin sång som förstärkte det musikaliska uttrycket och handlingen; den senare gjorde entré med vinnarattityd och visade både nerv och dramatiskt utspel i sin sång där den välkända toreadorarian blev en av höjdpunkterna.
Matilda Persson lite mörka sopran hade ett brett register både tonalt och när det gäller skiftande karaktär eller tonfärg; i rollen som den starka, manipulativa Carmen drog dramatiken ibland över i ett aningen bräkande vibrato som var mera kraftfullt än skönt. Men i sina förförelsekonster var hon övertygande och hade full kontroll över sin röst.
Prechts Don José gjorde som huvudrollsinnehavare ett tyvärr lite stelt och blekt intryck, kanske delvis betingat av rollkaraktären som ju saknar Escamillos kämparglöd och istället hamnar i trubbel när olika viljor konkurrerar om att styra honom.
Don José liknar lite gynekologen i Askim, och vet man inte riktigt vem man är eller vad man vill är det svårt man vinna framgång vilken arena man än befinner sig på. Oantastlig sång men för blodfattigt i jämförelse med den färgstarka Carmen och hade kommit mera till sin rätt i ett oratorium än i en dramatisk operaroll.
En vackert vädjande sångröst hördes från byflickan Micaela som upprepade gånger försökte beveka Don Jose att återvända hem: en klar sopran med både imponerande volym och höjd och där den intensiva lystern i klangen ibland gav associationer till sångfågeln Edith Piaf.
Orkestern balanserade mellan finstämt recitativ och utmejslat karaktärsspel, inget ljus under skäppan här utan lysa och visa vad man äger av sköna klanger! Men i full medvetenhet om att syftet framför allt var att lyfta fram sångarnas insatser, aldrig vingklippa. Allting på plats och man känner sig helt lugn, som man blir med en dirigent som förmår hålla ihop helheten.
Den månghövdade kören gjorde en fin insats och tycktes växa i självförtroende under konsertens gång. Efter några tveksamheten i första akten som snabbt var passé repades nytt mod, och sångarna vågade sedan ta ett större utrymme i anspråk vilket gav ny pondus i riktning som det anstår en operakör.
En särskild eloge till Liine Carlsson/Astrid Robillard som gav prov på välklingande spådomskonst, här tände det till ordentligt och tillsammans med Carmen blev det en fullfjädrad operatersett.