Medelmåttig melodram
A BEAUTIFUL MINDFilmstaden**
"A Beautiful Mind" är en välspelad, medelmåttig melodram av Ron Howard, som gör film om ditt och datt utan konstnärlig profil, om ett geni som söker sin originalitet och omgivningens bekräftelse, blir svårt sjuk och räddas till sinneslugn och produktivt arbete av en förstående och tålmodig hustru. Som omväxling till alla målare och poeter som brukar skildras så har man här valt John Nash, matematiker, självmedveten, socialt inkompetent arbetsnarkoman plågad av schizofreni och förföljelsemani. Vanföreställningarna är utformade som pastischer på 1950-talets spionfilm och är tekniskt smått skicklig omväxling till den ytrealistiska tidsatmosfär som porträttfilmer brukar begränsas av.
Russell Crowe maskerar sig med sin vanliga inlevelse i Nashs amerikanska sydstatsdialekt, inåtvända tal och hållning, klumpiga gestik, konkurrensvilja, självsäkerhet, labila sjukdomsbeteende och åldrad universitetslärare. Det är liksom hans roller som nynazist, antik general, gisslanförhandlare och tobaksingenjör ett smått briljant förvandlingsnummer i Brandos och de Niros stil.
Hur trogen Nashs liv filmen är vet jag inte, men det spelar egentligen ingen roll. Nashs liv har gett material till ännu ett romantiskt genikultporträtt av ett snille som lider för sin ovanliga förmåga. Här skriver han formler på fönster, som om han kunde skåda mönster dolda för andra människor. Hans inbillade uppdrag som kodknäckare åt CIA gör honom visserligen tragisk, men bilden av honom blir inte djupare än av de andra oharmoniska snillen Hollywood porträtterat. Att låta hans tänkta spionchef, studiekamrat och dennes brorsdotter uppträda som om de vore verkliga är ovanligt sofistikerat i en Hollywoodfilm; men det förblir ytligt.
Så jobbar vi med nyheter