The Butler
Filmstaden
Regi: Lee Daniels
I rollerna: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, David Oyelowo, Cuba Gooding Jr, Lenny Kravitz, Venessa Redgrave, Jane Fonda, John Cusack, James Marden, Alan Rickman, Robin Williams m fl.
Betyg: * * *
”The Butler” är en hyllning till medborgarrättstörelsen. En sentimental påminnelse att det finns människor som både sett sina vänner hängda för sin hudfärg och sett hur en svart man blev president i USA. Betjänten Cecil Gaines är inramningen för berättelsen om denna massiva samhällsförändring.
Det börjar under tidigt 1900-tal när en ung Cecil får bevittna sin far bli beskjuten. Farmen familjen arbetar på är oberörd av förändringarnas vingslag. Här lever svarta och vita som om slaveri fortfarande var tillåtet. När Cecil växt upp tar han sig därifrån och börjar arbeta på ett hotell. En dag ser någon hans styrka, hans förmåga att smälta in i rummet som om han inte fanns där. På så sätt hamnar han i Vita huset. Några år framåt och Cecils son Louis blir involverad i medborgarrättsrörelsen. Han befinner sig på flera avgörande platser i historien.
Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser. Dock har manusskribent Danny Strong tagit sig stora friheter för att få till knorren med betjänten som blir en symbol för historia och förändring. Betjänten som filmen är baserad på hade inte en son aktiv i medborgarrättsrörelsen. Men vad gör det egentligen att den här kopplingen skapats? Män och kvinnor, vita och svarta, mördades, lynchades, hängdes för att de ville att deras land skulle vara jämställt.
Cecil får representera landet som utmanades ur sin segregerade bekvämlighet. Samtidigt som jag kan känna att greppet inte nödvändig så ser jag vinsten med draget. Kontrasterna mellan en man som Cecil ställs mot Louis, den ene anpassar sig och finner sig medan den andre kämpar proaktivt. Båda sidor får komma fram. Forest Whitaker och David Oyelowo glänser båda i sina porträtt av far och son.
Problemet är att filmen försöker visa för mycket. Det hade utan problem gått att kapa bort lite sidohistorier för att det inte skulle kännas så jäktat som det gör ibland. President efter president dyker upp och passerar som på rullband. Även andra karaktärer flimrar förbi medan ungefär 80 år passerar. Tyvärr är ”The Butler” ojämn, ibland för sentimental och ibland precis rätt.