Med trovärdighet som följeslagare

Bell är också en av de främsta orsaker till att "Hallam Foe" känns så varm inombords. Med galenskap, akut stress, ilska och överhängande sorg skär han sig genom filmen och vinner sympati. Som tittare är vi på hans sida filmen igenom. Hallam Foe är en roll som bjuder in till överspel men Jamie Bell kommer aldrig ens nära att göra det. Avsaknaden av mamma har gjort Hallam till en voyeuristisk eremit som i sin koja på familjens herrgård smygtittar på alla i byn. Samtidigt bubblar han av ilska över sin unga styvmor som han är övertygad har mördat mamman för att komma åt make och hus. När bråken intensifieras och ilskan rinner över till lust drar Hallam iväg till storstaden Edinburgh. Där väcker historien ökat intresse när han stöter på en yngre kvinna som är en kopia av hans döda mor. Det börjar med att han invant följer henne överallt och tittar på henne utan att hon vet det. Sedan får han jobb på hotellet där hon arbetar. Sakta men säkert närmar han sig henne. Det är en vacker film, kontrastrika starka bilder ackompanjerade av klinkande pianospel och singer/songwriter-melodier som passar. Historien om mammans eventuella mord gör filmen till mer än ännu en historia om en yngling som ska växa och lära sig något. Även om man aldrig riktigt tror att mamman har mördats så finns möjligheten. David Mackenzie har hittat precis rätt nivå av udda och tragisk, med trovärdighet som sin ständige följeslagare.

Information till våra läsare

Med trovärdighet som följeslagare

Först när filmen avslutats kan det vara svårt att veta vad man tycker om den. Men ju mer du tänker på den, desto mer växer den. Jamie Bell spelar titelrollen, en ung kille som har stora svårigheter att komma över sin mors död och klara av livet utan henne.