I lördags fick Norrköpingspubliken möta Anne-Sophie Mutter, violinisten som är en av den klassiska musikens ikoner. Mutter har uppburit stjärnstatus alltsedan hon som tonåring upptäcktes av Herbert von Karajan, och hon spelade Brahms moget, invändningsfritt och mycket vackert redan då. Man kan bli lycklig av en gammal inspelningen med Karajan och Berlinerfilharmonin från början av 80-talet men i senare tappning stavas upplevelsen snarare hänförelse eller salighet! Brahms violinkonsert är ett älskat, välkänt och återkommande standardverk som denna gång fick en alldeles sällsam prakt och tillfördes nya dimensioner. Mutter och Brahms är en kombination som går utöver det mesta. Vad gäller integritet, värme, styrka så var det en perfekt matchning mellan solist och verk/kompositör.
Anne-Sophie Mutters magiska och färgstarka tolkning slog kärleksfullt men bestämt knockout på publiken (och kanske även att delar av orkestern tillfälligtvis bedövades en smula). Redan i orkesterinledningen syntes Mutter så uppslukad av musiken att violinen först i sista sekund placerades i läge för den första insatsen, fast självklart då helt utan brådska. Mutter föreföll osedvanligt öppen för och inkännande mot orkestern, utan att därför bli följsam. Det var ingen tvekan om varifrån dådkraften utgick. Mutter har allt, en fast förankring i traditionen men även bredd mot nutida musik, något som ibland kom till uttryck i tonbildningen, förnimmelsen av svävande rymd i introverta partier, och även i Joachims kadens. Den kommunikativa förmågan stark, både mot publik och mot orkestern. Solisten tog sig stor frihet i nyansering och dragningar, smyger på orkestern, har råd att hålla ut en var och en av dessa skimrande toner där tiden stannar, paradoxalt nog utan att den bärande rörelseenergin framåt bryts. Mutter kunde ibland retirera till en lågmäld, knappt hörbar men intensivt lockande siren i orkesterns höga vågsvall. Andra gånger hett attackerande i sina insatser, som försök att brotta ner orkestern. Allra ljuvligast i andra satsens underbara samspel med Pelin Lius lyriska oboe, konsertens känslomässiga kärna. Med gudomligt skimrande ton som alltid, högt över tekniska trivialiteter, svävade Mutter fullständig fri i sin skaparkraft och den som ville fick för en stund följa med på hennes vingar. Att sända ljus till människohjärtats innersta gömmen såg Robert Schumann som musikens uppgift; och nog kunde man uppleva sig fylld av varmt ljus efter mötet med Anne-Sophie Mutter.
DeGeerhallen var ovanligt välfylld och det blev självklart stående ovationer för världsstjärnan Mutter som generöst bjöd på ett extranummer Sarabanda ur JS Bachs d-moll partits, expressivt och personligt färgat också detta. Genom den av Mutter nystartade fonden för unga kompositörer har SON även fått välförtjänt hjälp att upprätthålla sin position på den musikaliska världskartan.
I den inledande Serenad för stråkar av Dag Wirén demonstrerades tydligt att SON:s stråkstyrka kan klinga som fullödig orkester. Fullständigt charmerande, lekfullt och rappt där man excellerade i nyansrikedom och artikulation under en stadig och trygg Michael Francis. I Edward Elgars Enigmavariationer, rikt orkestrerad och full av ibland lite spretiga idéer och infall (från kompositörens sida) lyfte Francis ambitiöst och nitiskt fram detaljer i de olika "gåtorna". I verkets harmonier kunde ett släktskap med Brahms skönjas, som en röd matta inför vad som komma skulle efter pausen.
