"En man som är 40 kan leva eller dö?"
? sjöng den gode Ulf Lundell i ?Mina sista pengar?. Låttexten fortsätter något i stil med ..kan säga att han gjort allt han ville göra eller säga att det finns mycket mer och hålla drömmen vid liv. I ett utslag av sentimentalitet landade Lundells låt, via YouTube, i mina öron efter många år i träda.
Det slog mig att det är precis där jag befinner mig och lite till. Jag är 42 år och min ungdoms förhärskande dröm är äntligen uppfylld. Jag har, efter två refuserade manus, fått min debutroman utgiven. Den heter Ålföda och med förlaget Lev Nu:s goda vilja släpptes den i handeln 29 augusti i år. Jag minns förväntningarna när jag pressade ner mina tidigare manus ?Till min cowboy? och ?Du skall icke hava begärelse? i de vadderade kuverten för vidare transport till de stora förlagen. Jag minns tillfredsställelsen av att ha satt punkt för sista meningen i sista kapitlet och jag minns besvikelsen när svarsbreven returnerades från förlagen:
?Vi kommer tyvärr inte att ta oss an ditt manus. Lycka till med ditt fortsatta skrivande.?
Svaren var i princip identiska och utan tillstymmelse till feedback eller det som vi i skolvärlden kallar formativ bedömning. Drömmen om den bohemiska och beundrade författaridentiteten blev inget annat än just en dröm.
Nu är drömmen uppfylld, den fysiska boken finns tillgänglig och mitt fåfänga avtryck till eftervärlden är ett faktum. Releasepartyts snittarär uppätna, försäljningssiffrorna hyfsade och jag har hämningslöst lämnat ut mig till tidningar, teve och radio. Integriteten har stått på spel men i mitt tycke har jag kommit igenom denna kvart i rampljuset med värdigheten i behåll. Jag har tålmodigt repeterat fraserna:
?Nej, det är ingen självbiografi även om vissa delar är självupplevda.?
?Nej, det är inte jag som är Martin.?
?Nej, jag har ingen önskan om att själv bli Ålföda. Det är en roman, för i helvete.?
Är jag lyckligare nu när drömmen äntligen är uppfylld? Kan jag slå mig till ro på en skuggig uteplats och åldras med känslan av min egen förträfflighet? Svaret är nej. Den förverkligade drömmen innebar en stark dos av yttre bekräftelse, vilket inte är att underskatta, men däremot ganska långt ifrån lycka. Författarlycka i form av eufori hittar jag enbart i skrivprocessen och den kan sammanfattas enligt följande:
Strukturen utgår från en idé om en handling, livsöde eller ett budskap. När idén har mejslats fram och min hjärna blivit tillräckligt intresserad för att jag ska vilja grotta ner mig i denna under några år framöver, då börjar byggandet. Lyckan inryms mer i processen än i resultatet. Arbetet med att mejsla fram romanens karaktärer och deras inre processer i kombination med miljöbeskrivningar, är det som gör mig lycklig. Förmågan att få skapa en parallellvärld, den enda värld jag kan kontrollera, är den delen i skapandet som förmår befria mig. Om förarbetet är hållbart och tillräckligt attraktivt så krävs det bara lite disciplin för att romanen ska skriva sig själv. Skrivandet är själva terapin och under de stunder jag förmår släppa taget om slutprodukten är jag en mycket priviligierad människa. Sammantaget är planeringen själva lyckan, skrivandet är befrielsen och produkten stoltheten, rädslan och fåfängan.
Med andra ord har jag att välja på att leva eller dö. Att luta mig tillbaka, slå mig till ro och säga att jag gjort allt jag ville göra, det är att dö. Att komma underfund med att det finns ännu en saga att berätta, ännu en romanstruktur att bygga upp och bli förlorad i, det är att leva. Jag vet vad jag behöver för att må bra och det är inte fler snittar, det är att börja skriva igen.
