December månad i landet Sverige och vi som har varit med ett tag vet vad som brukar hända.
Ibland sker det redan i november och ibland får vi vänta till januari.
Men det händer, vi vet att det händer och ändå blir vi lika överraskade.
Hade vi bott i Grekland, Portugal eller Spanien så hade det liksom funnits fog för att bli överraskade, men inte om man av olika anledningar hamnat i Nordens rövhål, i landet som slickar gränsen till polcirkeln. Då får man fan lära sig någon gång. Det blir vinter, det kommer snö, vi blir kalla om fötterna och får snöflingor på huvudet. Vi behöver klä oss varmare, byta däck på bilen, köra försiktigare och skotta våra gator. Kanske lever vi stadsbor i någon bisarr form av förnekelse under senhösten, förvränger våra minnen och föreställningar, inbillar oss att vi nog klarar oss i år. Visst, det har snöat till och från varje vinter så länge jag kan minnas, men just i år hoppar vi över vintern och kliver ut ur höstens magnifika färgsättning direkt in i den spirande våren. Det har visserligen aldrig hänt förut, men just i år kommer det nog att ske. Vi stadsbor förhåller oss till vintern som en alkoholist förhåller sig till nästa drink. ”Det har visserligen gått åt helvete varje gång, men just den här gången kommer det nog att bli annorlunda.” Sen struttar vi på i våra tygskor och tänker att vintern bara existerar genom Andre Pops och Vinterstudion. Vi tänker att snö bara existerar som kristyr på barnens pepparkakshus. Vi intalar oss själva, att efter hösten så kommer nog våren.
De första flingorna har knappt hunnit landa på marken och vindpusten Sven gjort sin djupandning, förrän löpsedlarna skriker åt oss. ”Snökaoset är här”, ”Varning för extremhalkan” och ”Den arktiska kylan lamslår Sverige”. Verbet ”lamslå” har seglat upp som december månads modeord. Vi stadsbor drabbas av en kollektiv lamslagning, en väderchock som får oss att glömma bort Syrien, Nelson Mandela och Sverigedemokraterna. Vi pratar snökaos som om det rådde undantagstillstånd och vi beter oss som om dessa förutsägbara flingor vore ett tecken på att domedagen är här. Trots århundraden av erfarenhet, lärdom som dessutom är tidsbestämd i tid och form, så ligger vi där i diket med blankslitna sommardäck. Lokaltrafiken försenas, tågen står stilla och i Göteborg sladdade en buss rakt in i en uteservering. Sen kan man i och för sig fundera över vad en uteservering fyller för funktion i december, på dessa breddgrader, men ni förstår ändå poängen. Hur kan vi vara lika oförberedda varje år och varför blir vi lika överraskade?
Och lamslagna.
För ett drygt decennium sedan gjorde jag ett tappert försök att tvätta bort stadsbon i mig. Jag bytte kavaj mot fleecejacka och flyttade ut till landsbygden. Vet inte vad jag hade förväntat mig men nog blev det vinter där också. Första vintern och första kylan så frös både bilen och vattnet och där stod jag och kliade mig i det huvud som saknade både vintermössa och förstånd. Jag minns förödmjukelsen mer än jag minns snön och kylan, när bonden synade mig uppifrån och ner och utbrast:
”Vad gör ni stadsbor här egentligen?” Sen satte han sig i traktorn för att bidra till den mobilisering av plogbilar som måste till, varje vinter, för att rädda de lamslagna stadsborna från att frysa ihjäl i dikena.
Efter tio år i obygden gav jag upp och återvände till civilisationen, till tygskorna och till den kollektiva minnesförlusten. Nu bor jag i staden igen, fryser om öronen och blir blöt om fötterna.
Och blir lamslagen och överraskad av snökaoset, extremhalkan och den arktiska kylan.
I år igen.