MARDUK Dynamo
Publik: Lapp på luckan
Bäst: Det manglas rätt friskt
Sämst: Ljudet
När öppningsspåret Darkness Breeds Immortality från senaste skivan ”Those Of The Unlight” sparkar igång spelningen är det början på en mangelfest utan dess like. Jag har aldrig tidigare i mitt liv blivit överkörd av en fullastad timmerbil på autobahn. Men jag kan tänka mig att det är såhär det känns.
Det är så svinigt tungt och snabbt att man glömmer bort att andas. Att Marduk turnerat otaliga varv runt jorden märks, bandet är så otroligt tajta och samspelta att alla riff, alla trumslag, alla dödsvrål sitter precis där de ska. På både gott och ont. Det blir en transportsträcka där manglingen till slut bara flyter ihop. Men det finns höjdpunkter att rama in. De värmande hyllningsorden till en för tidigt bortgången vän och legend innan Imago Mortis tatuerar in sig i själen. Ett väldigt starkt ögonblick.
Tyvärr för Marduk är ljudet inte det bästa nere på Dynamo. Det blir en ljudkuliss som smälter ihop och känns burkig. Det blir till slut svårt att urskilja vad som är vad.
Men det svänger. Satan vad det svänger. Panzer Division Marduk får hela lokalen att explodera. Det tjuter i öronen och kroppen skakar. Marduk lämnar ingen oberörd.