Människan och det konstiga livet

Det var 1944, det året då plommonen var så söta.
Det var sex miljoner individer, det var det det handlade om. Tabori fick tidigt lära sig av sin far att inte bunta ihop folk. Nu berättar han sin mors historia så vi ska kunna ana något av tragedin, ett människoöde kan ju göra starkare intryck än de där siffrorna.
Ett kärleksfullt porträtt av en suckande mor.
Tillsammans med fru Tabori kom över 4.000 människor i boskapsvagnar till Auschwitz. Grannar, vänner, studerande, barn, gravida, förälskade, pjäsen berättar om dessa individer, genom fru Tabori.

Det är också det allra viktigaste med den pjäs George Tabori skrivit. Så måste det ha varit. Människor som plötsligt berövats friheten, visst var det en telefon de måste få låna, en penna, ett papper, att få meddela sina anhöriga som undrade. Något så livsviktigt, hör här, hjälp mig.
Elsa Tabori skulle ju bara till sin syster för ett parti gin rummy och då kommer de här pensionerade poliserna och anhåller henne. De får inte själva plats på spårvagnen, men ropar åt henne att gå av och vänta vid nästa hållplats vilket hon naturligtvis gör - vart skulle hon ta vägen? Vad skulle hon göra?
Det är alldeles absurt, men handlandet är väl också det mest troliga när man är ensam äldre kvinna. Och när allt omkring en är alldeles overkligt.
Plötsligt verkar det i alla fall logiskt. Jodå, hon skulle deporteras till Auschwitz, från Budapest.
De vardagliga omsorgerna, den vardagliga förnedringen från grannar och tidigare vänner, man måste ju leva med det. Då.
Hon berättade sin historia, pojkarna Taboris mor, i tryggheten, tio år efter kriget i London.

Johan Celander berättar tillsammans med scenografen Agneta Skarp om detta, de gör det vackert och roligt, de tar vara på just det absurda, påhitten, danserna, sångerna och de här skådespelaranvisningarna faller sig helt naturliga. Här finns till och med plats för en erotisk fantasi, just i den där fasansfulla transporten till lägret, kanske är det till och med sanning.
Man får se de vackra bilderna och man får skratta åt situationskomiken, man kan häpna över det låga och sörja över hela historien. Dance macabre, vackra ljuskulisser, stjärnhimmel och effektiv vridscen med spårvagn och allt - det är inte alltid så långt mellan Budapest och Norrköping ...
Och så denna mänskliga kraft som blir så vacker. Utsatta människor som vågar visa mod, mitt i allt svek.
De båda poliserna med drag av Dupont & Dupont är roliga, de beter sig som i Parlamentet på tv och här är ett av flera tillfällen man får att skratta.

Fru Tabori blir praktiskt taget utknuffad ur lägret, hennes blå ögon har betydelse, men hon går faktiskt därifrån och hon blir inte skjuten. Det är också där hon vågar möta den tyske officerens blick. Och det är de två.
Också han, hennes räddare är modig.
Han skiljer sig synnerligen starkt från alla schablonbilder av tyska officerare, så handlar ju också det här om riktiga människor.
Han friar henne. Han kommer senare att berätta för henne att han är vegetarian, han ömmar för våra vänner djuren.
Man fundera länge efteråt över hans person.
Och över henne, hon som lever med skuldkänslor över att ha sluppit undan, som säger till sonen: se inte din fiende i ögonen, då kan du börja älska honom.
Kyri Sjöman gör en mycket jordnära person, sammansatt, hygglig, alldaglig och ändå rolig. Man älskar henne utan att det finns en droppa sentimentalitet hos henne.
Det handlar om människor, det som teatern här kan berätta så man tror att det är sanning och verklighet.

Information till våra läsare

Människan och det konstiga livet