Mannen som var Frankrike sedd i offentlighetens ljus
KNUT STÅHLBERGDe Gaulle - Generalen som var FrankrikeNorstedts
Statsmannen. Intåget i Paris 1944, då De Gaulle blev Frankrike.
Foto:
Främst förstås under andra världskriget då han var den som tog täten och i praktiken ensam ledde motståndet mot den tyska ockupationsmakten. De andra ledande politikerna var alla inne på samarbete, även om de senare ändrade sig och anslöt sig till motståndsrörelsen.
När det går upp för Winston Churchill att den här långe generalen står ensam fattar han ett beslut.
Han kallar de Gaulle till 10 Downing Street och förklarar för honom:
"Ni är ensam! Då är det er ensam jag erkänner."
Det var de Gaulle ensam som skulle representera Det Fria Frankrike och det var Churchills beslut.
Churchill och de Gaulle
Så började de här två aristokratiska männens gemensamma historia. Till slut blev det ju ett framgångsrik samarbete.
Mannen som stod där ensam 1940, kunde tåga in som segrare i ett befriat Paris 1944.
Skildringarna av alla möten mellan de Gaulle och Churchill hör till höjdpunkterna i Knut Ståhlbergs biografi.
Det fanns en samhörighet dem emellan, men de var helt olika personligheter.
Schismerna mellan dem var otaliga, både under och efter kriget, men den ömsesidiga respekten bestod.
Det är klassisk biografi Ståhlberg skrivit. En sådan som börjar med att huvudpersonen föds 1890 i en katolsk, konservativ och rojalistisk familj. Dock inte mer konservativ än att fadern tog ställning för Dreyfus i skandalen som delade landet vid sekelskiftet 1900. Charles var för ung för att delta i debatten då, men han var i efterhand stolt över att fadern stod emot anti-semitismen.
Sedan får vi följa de Gaulle genom den historia som han så starkt kom att prägla.
Hans militära karriär, han sårades i Verdun i det första världskriget. Och så då förstås det andra världskriget då han alltså blir ett med Frankrike.
Mitterands bluff
Algeriet - som totalt splittrade nationen. Där noterar författaren att den blivande presidenten Mitterrand faktiskt iscensatte ett attentat mot sig själv för att framstå som martyr. Att Knut Ståhlberg högt respekterar de Gaulle och på motsvarande sätt ser ner på Mitterrand är tydligt. Det framgår var sympatierna ligger, men annars är detta på sätt och vis en opersonlig bok.
Knut Ståhlberg måste rimligen under sin långa tid som Paris-korrespondent haft många tillfällen att komma de Gaulle någorlunda nära. Men han tycks inte ha ansett det värt att ta med sina egna reflektioner.
Det som saknas i biografin är just en infallsvinkel, ett genomgående tema, en tes som förklarar och blottlägger.
Nu blir det mycket en kronologisk redovisning av hans liv, med nogsamma referenser till andra biografier.
Handikappad dotter
Det finns ju en inneboende dramatik i stoffet, så nog bär det ändå långt. Några heta avslöjanden om de Gaulles privatliv får vi inte.
Förmodligen av det enkla skälet att det inte funnits något vidlyftigt kärleksliv, som i fallet Mitterrand t ex, att berätta om.
De Gaulle förefaller ha varit en man som stod nära sin familj. När de 1928 får en handikappad dotter, Anne, (hon hade Downs Syndrom), bestämmer föräldrarna omedelbart att hon inte ska lämnas bort.
Den hårdföre generalen sjöng sånger för sin dotter och lät hennes handikapp styra valet av boende.
Det är också en bild av generalen som var Frankrike.
Så jobbar vi med nyheter