Mannen Herren - en gud som dundrar
Hopp - den åttonde dagen. Av Marianne CastegrenScen: KulturkammarenRegi: Catarina GnosspeliusI rollen: Tobias AlmborgProd: Teater Cayenne
Tobias Almborg som gud, bror, son, fattigpensionär... FOTO: ANDERS KRATZ
Foto:
Hopp handlar mer om män och mansroller än om någon andlighet eller något gudsförhållande. Som man skulle kunna misstänka när man gör en teatertrilogi om nådemedlen tro, hopp och kärlek.
Nåväl, ett fritt förhållande alltså, och Tobias Almborg gör allt han kan för att roa. Han är en lite uppblåst och fåfäng gud, han är livvakt med hela schablonattityden inövad, han är en älskande broder, förtvivlad över lillasysters liv, en tillgiven son, han är fattigpensionär, förbannad över världens bedrägeri. Som vår Herre är han också den ständigt frånvarande fadern. Svikaren.
Älskaren får dock inte plats.
Jo, den punkblåhårige Almborg roar i en rad olika scener, men det är inte så lätt att förstå vad som är huvudsak i Marianne Castegrens text. Att Gud får dundra mot den stackars mänsklighet som samlats i salongen är vi vana vid och får ta. Slokörad går man ut och skäms över att vara en del av en så ointelligent befolkning som bara jobbar på att utplåna sig själv. Man tar det för att det är roligt emellanåt, Almborg har dessutom en fantastisk röst och han räcker väl till för att fylla upp scenrummet.
På de enkönade planeterna där män växer på rot tills de är fotbollsmatchmogna, som på Hubertus, där har vår gud lyckats. På kvinnoplaneten Angelica funkar det också, här är fred och frid. Men på Stella! Bara tjat och böner och anklagelser och oväsen. Sådant gör ju mannen/guden urförbannad! Fast visst blev det lite fel när han experimenterade och lät män och kvinnor leva på samma planet. Taskigt - men musiken har han givit oss, den gudomlige. Ändå är vi så dumma. Vi hör inte, vi ser inte, säger gud.
Scenen är enkel med sina vackert belysta paraplyplaneter, livvaktarscenen växer ut stort genom alla sina figurer med praktfull påve i spetsen. Catarina Gnosspelius har regisserat, svårt att säga vad det har inneburit då samarbetet inom gruppen Cayenne säkert har varit både djupt och brett, men det är i alla fall ett bra tempo och välbalanserade pauser och vändningar i berättandet.
Gud har fått den mänskliga frågan om det finns intelligent liv på andra planetr också.
Också? härmar han och gapskrattar. Visst kan han/man göra det, kanske till sist det enda som återstår, men i det här sammanhanget känns det som att det är rätt åt gud att han är så ensam och övergiven.
Så jobbar vi med nyheter