Många teatrala konstgrepp

Det måste finnas en teatralisk lockelse i Woyzeck. Här ges tillfälle att blanda tragedin med komiska inslag. Den unge fattige, pinade mannen, en av de lägsta i ett hårt hierarkiskt samhällssystem. Sin ynkliga försörjning får han genom att raka bättre beställda män och genom att ställa upp på medicinska experiment, kanske särskilt livligt förekommande under 1800-talets första hälft, då när dramatikern Georg Büchner var verksam.
Teaterspelet kan blomma genom den psykiska press Frans Woyzeck tvingas genomgå. Hans hustru Mari är bara alltför vacker, skadad av sexuella övergrep som liten, paret har ett litet barn. När rykten om hustruns otrohet når Woyzeck tärs han naturligtvis av svartsjuka - ett verkligt omtalat rättsfall ligger bakom historien som fick många att diskutera moralfrågor - han lider storligen och hetsas till mord. Skuldkänslorna och de medicinska experimenten fick honom att tappa greppet om verkligheten. Frågor ställdes om hans mentala hälsa kanske redan var nedbruten då dådet begicks.
På Lillans scen visar regissören (Anna Segerhagen-Lövdén) upp många konstgrepp. Gycklare ger föreställningar, det är marknad, Ulrika Ålund är en nervigt ivrig narr som får understryka styckets existentiella kärna och fråga varför människan finns, som effektiv slutreplik. Man lider med Jonas Sundquists Woyzeck, han är riktigt bra, men man känner lika tydligt att hans hustru är ett offer.
Textens har ganska hög abstraktionsnivå, det är ett ålderdomligt, stundtals poetiskt språk som kan ställa till det. Scenen är fylld av soppåsar i alla färger, tillvarons bråte eller kanske falska glitter. Det är minsann aldrig fråga om enkel underhållning när Marieborgarna slår till.

Många teatrala konstgrepp

Woyzeck av Georg BüchnerMarieborgs teaterlinje

Woyzeck av Georg Büchner
Marieborgs teaterlinje