Somliga barn har bara föräldrar men ingen mor och far. Ett litet barn kan bli till i ett nafs av stormig kättja och häftig förälskelse. Himlarna landar och små frön slår rot. Rödkindade, lyckliga och med alla sinnen i ett lugnande tillstånd startar sakteliga ett livslångt åtagande. Många helt ovetande över att framtiden har något vackert att leverera. Som ett bloss i natten har två människor knutit ihop sina DNA-spiraler. Ett föräldrauppdrag har ingåtts.
Föräldrar, ett ord som förknippar till ansvar. Men hur många barn har en mor och far att förlita sig på eller till? Dom där tråkiga varelserna, i ett visst skede i livet, som bara är i vägen. Ett par gelikar från stenåldern som inte fattar nånting och dessutom har både hopplösa frisyrer och kläder. Ser på nyheterna och äter grovt bröd med en massa hårda frön i. Gjääääck!
Å så finns det dom där barnen som nästan varken har det ena eller det andra. Små sköra varelser som hänger upp sin livstråd i ett hem som öppnat sina dörrar så att livet har en plats att landa på.
Dom finns mitt ibland oss. Vi har dom kanske i våra släktled? Bakom grannens dörr? Många är dom barn som vuxit upp på hem. På hem. Inte i. Personal istället för en mor och far. En personal som kanske själva inte hade några barn. En lite kall och steril miljö.
Jag minns från min barndom hur vi besökte en flicka, i min ålder, som bodde på Norrbackainstitutet i Stockholm. Hon var enda barnet till en vän till min far. Norrbacka var en s.k. vanföreanstalt. Där bodde hon och levde bakom murar och en grind som vi var tvungna att passera. Matsalar, sovsalar och rörelsehindrade barn.
Lite gömda och omhändertagna p.g.a. div. orsaker i respektive familjeförhållande. "Krävande barn" som sög energi ur sina föräldrar. Ett samhälle som, då, inte var skapat för handikappade. Idag börjar vi komma ifatt. Någorlunda.
Den miljö som mötte mig på Norrbacka var lite skrämmande. Alla var så "annorlunda". Dom flesta såg trots allt glada ut men något skrämde mig. Miljön var vit och sjukhusaktig. Tryggheten, min trygghet, var min mor och far. Jag visste att jag om några timmar skulle få gå därifrån. Bara den där flickan hade fått sina bullar och godis som vi hade med oss. Då skulle vi snart få gå ut genom den där grinden igen. Ut.
Nu åker jag snart på en körkryssning till Riga och ska medverka till att vi får in pengar till barn med funktionshinder. Vi gläntar på dörren till ett sommarläger. Många är dom barn som aldrig kommer utanför sina hem, byn eller staden där dom bor. Pedagoger och sjukgymnaster medverkar på lägret. Ett sommarläger där barnen har skoj och föräldrarna delger varandra sina erfarenheter och svårigheter.
Norrbacka är delvis rivet och våra barn lever inte längre "gömda". I Lettland har framtiden snart börjat?.
Vi ses i Hedvigs kyrka/Norrköping den 29 april.
Eller hur?