Det är intressant att studera publiken i De Geer-hallen den här aftonen. Sällan har väl en så brokig skara klämt ihop sig i den flotta salongen för att beskåda ett kaxigt rockband.
Fnittriga tjejgäng trängs sidan vid sida med pensionärer och en mogen publik som annars knappast bemödar sig med att gå och titta på slynglar som inte tvättar håret tillräckligt ofta.
Det är något häftigt som Mando Diao har gjort när de tolkat Gustaf Fröding och uppenbarligen slagit an en nerv hos en publik som är lika bred som den är brokig. Att som modern och populär rockorkester ge sig på de gamla dikterna är modigt. Det är på flera sätt välkommet att lyfta in dem i en modern kontext som inte är riktigt förväntad.
Kvällen inför en Louis De Geer-hall som sedan länge är utsåld till sista plats har alla förutsättningar att bli magisk.
Tyvärr är det inte lika roligt att studera scenen som publiken när bandet, efter att stråkar och blås ackompanjerat gamla korniga journalfilmer som intro, kliver ut på tiljorna. Det är ett av landets främsta rockband som ska uppträda, men det är mer Söderköpings gästabud än konsert om man riktar blickarna mot den pinsamt dåligt ljussatta scenen.
Mando Diao har klätt ut sig i vedervärdiga lajvarmunderingar som nästan gör parodi av det hela. Jag förstår ingenting. Måste man vara teatral och klä ut sig bara för att man tolkar Fröding?
Att kliva ut som sig själva och tolka legenden på det jordnära och känsliga sätt som gruppen gör på albumet ”Infruset” hade varit hur coolt och självklart som helst. Att kliva ut som något studentikost gycklargille är det inte. Det väcker snarare en rad frågor. Vågar de inte tro på grejen fullt ut? Känner de sig som följd av det tvungna att driva lite med den?
Det är synd (och jag inbillar mig att resten av publiken också blir lite konfunderad för det dröjer hela vägen till slutet innan salongen riktigt kvicknar till och lever med) för musikaliskt gör Mando Diao bra ifrån sig. Björn Dixgård och vapendragaren Gustaf Norén är inte bara väl samtrimmade, de har dessutom stämmor som lyfter mot taket och imponerar storligen.
Detta samtidigt som det knappast är en slump att en så stor publik kommit för att höra Fröding-tolkningarna. Flera av dem är väldigt själfulla. I ”Snigelns visa” är det så att gåshuden kommer krypande på armarna och ”Strövtåg i hembygden” får för första och enda gången innan slutet hela publiken att brista ut i spontanjubel. Det är en förträfflig låt och gruppen gör den verkligen rättvisa den här aftonen.
Att det är ett band som musikaliskt bär upp sina dikttolkningar med pondus går inte att snacka bort.
Dessutom applåderar jag greppet att mellan låtarna skicka ut estradören Daniel Boyacioglu på scenen för att läsa poesi. Han är duktig. Han är kostymklädd. Han är sig själv.
Det borde Mando Diao också ha varit.