Man ska aldrig ha roligt, det straffar sig alltid.
Visdomsorden yttrades av en bekant en gång för länge sedan. Givetvis med en rejäl skopa ironi i botten, men ändock med ett plågsamt skarpt stråk av sanning mellan raderna.
För det kommer alltid en tid när det där roliga övergår i något mindre upplyftande och man kraschlandar i vardagen. Det är den omvända varianten av "efter regn kommer solsken".
Jag lider av ordens extrema påtaglighet just i detta nu när vardagen omilt hamrar mig i skallen som med en blyklubba och jag sitter här med gravt traumatiskt post-festivalsyndrom.
Det finns ingenting som manifesterar just den där känslan bättre än när en festival tar slut snabbare än den har hunnit komma igång.
När efterlängtade konsertupplevelser är förpassade till en nostalgisk minnesbank snabbare än orkestrarna hunnit kliva av scenen.
I det här fallet handlar det naturligtvis om Metaltown. Den årliga hårdrocksfesten som går av stapeln under två junidagar i Göteborg och som jag traditionsenligt förärade med ett besök. Två dagar fyllda med så väl svenska som internationella högdjur inom den hårdare musikaliska skolan har blåst förbi i turbofart.
Och då var det inte ens något av festivalens vassare år rent uppställningsmässigt.
Visst, gäng som Avatar, Gojira, Year Of The Goat, Engel och Devildriver gjorde sitt bästa för att hålla fanan högt och bjöd på riktigt vassa framträdanden, men samtidigt visade sig Slayer från samma trista sida som vanligt och Marilyn Manson bevisade för ännu en gång i ordningen att hans relevans som artist sedan länge flytt sin kos.
Dessutom visade sig Sverige från sin allra sämsta sida (inte bara i fotboll) med allt vad det kommer från ljudlagstiftning till väderlek (volymen var sjukt låg och himlen öppnade sig) och tillfogade ett In Flames som gjorde allt som stod i dess makt med en scenproduktion modell magisk, förödande skador. Showen som skulle ha kunnat bli så fantastisk blev till en halvmesyr medan bandet stod bankbundet av situationens omständigheter.
Men ändå. Även något halvdant är bättre än de mesta annat den här världen kan uppbåda så länge det finns musikaliska ljuspunkter.
Alla som varit med om det, alla som någon gång varit det minsta nära att knarka musik, förstår naturligtvis känslan. Den där tomheten som uppstår när ett evenemang är till ända.
Så, man ska aldrig ha roligt, det straffar sig alltid. Men å andra sidan, efter regn kommer solsken.
I det här fallet är det ju bara några veckor kvar till Putte i Parken i Karlstad (Chris Cornell, Kent, Lars Winnerbäck med flera). Eller för dem som tänker sig att stanna kvar i Norrköping den helgen, Munken in the Park.
Låt oss för allt i världen börja om från början och bygga upp för nästa melankoliska och ofrånkomliga post-festivalsyndrom.
Älskar man musik så gör man och då finns inget annat val än att ta det onda med det goda.
