Man kan bara säga buongiorno
Brittmarie Engdahl
Foto:
Hade valet bara varit för bara en vecka sedan hade jag valt ett annat land. Jag lovar. Nu är det för joxigt att ändra även om resan inte kommer att inträffa förrän det är nästan höst. Men det handlar om flera personer och nu sitter man där.
<B>Häpnadsväckande</B>
Det är - säkert ett understatement, men ändå - häpnadsväckande. Men tydligt. Den rikaste är den vackraste är den med flest vita jacketkronor är den som säger 1. lägre skatter, 2. högre löner, 3. fler jobb 4. färre invandrare, 5. "effektivare" offentlig sektor. Effektivare kunde han kanske ha sagt om invandrarpolitiken också.
Och så börjar han tala om att förbättra möjligheterna - med att ändra lagar - för att skattefuska eftersom han själv är i branschen. Liksom att ändra regleringar som kommit till för att hindra informationsmonopol. Eftersom han redan har det själv och bara ökar på det förhållandet med sin valseger.
Alltså, fullständigt skamlös och utmanande och italienarna köper det. I ett visserligen skandalöst organiserat men ändå demokratiskt korrekt val.
Skulle vi här hemma rösta på ett parti som hette Heja Sverige? Kanske.
Skulle vi blint rösta på någon som ler stort och säger att sänkta skatter är jättebra.
Skulle vi verkligen det?
<B>La Familia viktigast</B>
Man undrar hur det är med det där landet bakom olivlundarna, vinstockarna och pastan. Det lär vara så att pizzadegen är hart när det enda kitt som håller samman de olika delarna. I övrigt är det konkurrens och korruption och det viktigaste av allt är La Familia. Som i och för sig inräknar allt vad släktingar kan tänkas heta. Utan släkt kommer man ingen vart i Italien har jag förstått. Blir knappast expedierad på ett postkontor.
Jag kommer (mycket väl) ihåg hur det var förr, när romarna började agera imperialistiskt och lägga under sig större delen av kontinenten. Den framfart som började långt före Jesus. Och när de skulle bli lika fina som Grekland och inte fattade nånting av vad det handlade om. Den grekiska teatern gjorde dom till gladiatorspel med hungriga lejon som grymma inslag, den levande demokratin översattes så att hänsynslösa härskare kunde kriga och leva i dus. (Hoppas ni vet vad dus är, det låter i alla fall rätt kul).
Men visst var det dekadent. Sen må där ha rymts många av historiens största konstnärer, det är ju bara det att Italien som enad nation har inte funnits i mer än 130 år. Och det folkligt medvetna enandet, det har alltså inte slagit igenom ännu på alla håll. Men ett par århundraden under tidiga medeltiden, då var det här stövelformade området västvärldens intellektuella centrum. åtminstone skaftet. Med de enorma skillnaderna mellan norr och söder i åminne.
<B>58 regeringar</B>
Dock. Kanske ska man lita till italienarna ändå. En gång dömde de Mussolini till döden. (Hur civiliserat nu det är). Men sedan krigsslutet har de haft 58 olika regeringar. Nästan en om året alltså. Kan det vara en hemlig och på sitt sätt framgångsrik metod?
Ska naturligtvis undersöka saken vid mitt besök.
Så jobbar vi med nyheter