"Mamma och jag är utställda på Jeu de Paume i Paris"

Konstnärinnan heter Esther Shalev Gerz och hon var i Norrköping för några år sedan med uppdrag att göra en konstinstallation. Vi möttes och jag berättade om stadens textilhistoria och om min mamma som arbetade på YFA, den sista stora textilindustrin som las ner 1970. Många människor förlorade jobbet och en av dem var mamma. På den tiden tyckte ingen det var något märkvärdigt med textilen, ett lågstatusjobb dominerat av kvinnor och inte brydde sig Norrköpingborna om de gamla fabrikerna som stod och ruttnade vid Strömmen. Det är annorlunda idag, området har fått nytt namn och sevärdhetskringla vid stadens infarter. Och nu finns en skärva av stadens förflutna i Paris. På filmduken, på Jeu de Paume, lyssnar jag och mamma till ett inspelat ljud av Norrköpings stadsmuseums vävmaskiner men i utställningssalen är det tyst. Ljudet möter istället besökaren vid entrén till museet. Esther filmade min mamma och hennes ungdomsväninnor från textilfabriken, tillsammans med sina döttrar. Vi skulle lyssna på ljudet och Esther undrade om vi mindes det från då vi låg i våra mödrars livmoder och i nio månader hörde dunkandet genom den spända huden, ett trumskinn, som fortplantade sig in i våra växande hörselorgan. Jag minns inget. Men på Esthers vernissage på Jeu de Paume minns jag den allra första gången jag besökte Paris, arton år gammal. Det var i början av 1980-talet och på den tiden inrymde museet de franska impressionisterna. Med huvudet fyllt av drömmar vandrade jag den allra första dagen i staden längs Champs-Élysées, mot museet entré vid Place de la Concorde. Jag var på min första utlandsresa alldeles själv, för att besöka en kompis som arbetade som au pair i en fransk familj. Hon var naturligtvis upptagen med att städa, hämta barnen vid skolan och mata dem kex och sedan stryka hela familjens alla lakan varje dag, så jag fick sköta mig själv. Första dagen vandrade jag alltså mot Jeu de Paume, klädd i min husarjacka med 64 guldknappar och snodda tränsar och svarta spetsiga skor från början av seklet som jag köpt i ett gammalt skolager i Söderköping. Jackan hade jag sytt själv och drömmarna i mitt huvud handlade om kläder och modeskapande och vissheten att Paris skulle bli min stad i framtiden, jag skulle bemästra och erövra den men just då var jag skräckslagen i min ensamhet, orolig att gå bort mig, hitta museet, köpa en biljett, prata franska. Väl inne i museets salar förtrollades jag av Degas bronsballerinor och Toulouse Lautrecs madamer och tänkte att mina modeteckningar skulle hämta inspiration från de gamla konstnärerna och nästa gång skulle jag ha block och penna med mig och jag skulle bli rik och berömd. Jag blev aldrig modeskapare men till Paris har jag alltid återvänt och nu är mamma och jag utställda på Jeu de Paume, tillsammans med den gamla fabriksstadens försvunna ljud. Ut över Place de la Concorde dunkar de gamla vävmaskinerna och det är en märklig känsla när några huvuden igenkännande vänder sig mot mig, i havet av människor som rör sig mellan salarna i museet, och jag ler mot dem.

Information till våra läsare

"Mamma och jag är utställda på Jeu de Paume i Paris"

Mamma och jag är utställda på Jeu de Paume i Paris. På en stor filmduk sitter vi och lyssnar. Våra ansiktsuttryck avslöjar att vi intensivt försöker höra ett ljud som idag är försvunnet.