En ung kvinna bläddrar i familjealbum och berättar i korta glimtar om sin mormor och mamma som levde i de akademiska kretsarna i Lund, vid mitten av 50-talet. Det rör sig till stora delar om mammans barndom, och om ett tungt svek som ligger mycket längre tillbaka i tiden.
Inledningsvis är historien lite väl vag och svår att greppa, och all skönmålning frestar lite på intresset för berättelsen, men långsamt dras tåtarna åt och ett psykologiskt krig mellan mor och dotter reser sig ur det snarfagra. Stämningen förtätas ytterligare, ja den blir nästan lika instängd och halvkvävd som de andtäppta, borgerliga miljöer som författaren så målande beskriver.
I slutändan lever ändå Promenaderna i Dalby Hage på sitt lyriska språk och de suggestiva stämningarna, som fäster sig kvar, de blir mot slutet så påträngande, och till sist oerhört infiltrerande: ett lågmält, psykologiskt laddat växelspel mellan två starka viljor, där det jäser och fräser hårt, under ytan.