Maktspelaren som satsade på fel häst

Göran Hägg har ett tydligt ärende med sin bok om Mussolini: Att fullständiga den ytliga bild vi har i Sverige av den fascistiske diktatorn. Hägg har ju rätt i att vi i vårt land mest har sett Mussolini som en lite pajasaktig föregångare till Hitler, en diktator med kejsarambitioner som mest liknade en figur tagen ur en operett. Något ligger det helt visst i det sistnämnda, men Hägg vill som sagt skärpa bilden. Fram träder en man som från början intresserade sig lika mycket för litteratur och musik som politik. Han blir skollärare och aktiv socialist. Mussolini är sedan inte alls ensam bland vänstersinnade i Italien att också bli glödande nationalist. Händelseutvecklingen i världen och den unga nationens historia kan möjligen förklara det, även om det kan vara svårt att hänga med i svängarna när anarkisterna och socialisterna blir nationalister. Till en början också utan att egentligen heller överge sina gamla ståndpunkter. Det är en vänsternationalistisk rörelse som först växer fram, som vurmar för modernism och ateism och bjuder motstånd mot all konservatism. När de till sist tar makten har rörelsen förändrats, blivit något alldeles eget; fascismen. Något släktskap med nazismen i Tyskland vill dock fascisterna i Italien inte alls kännas vid till en början. Tvärtom. När Hitler tar makten ser fascisterna det som ett obehagligt hot.Nazisternas strävan efter ett Stortyskland där bl a Österrike skulle ingå var en mardröm för de italienska nationalisterna. Germanerna var ju ärkefiender som man kämpat mot i världskriget, La Guerra Latina. Nazisternas rasism väckte enbart avsky. Talet om den nordiska rasen såg de som en skymf som medelhavsmänniskor. Och anti-semitismen var för fascisterna löjlig och ovetenskaplig. Mussolini gjorde klart att rasismen inte hörde hemma i 1900-talet. Mussolini kunde dock i längden inte ignorera Hitler, de båda diktatorerna möttes 1934 i Venedig. Språket vid mötet var tyska, Mussolini var ju beläst och talade flera språk, medan Hitler enbart behärskade sitt modersmål. Mussolini fick just inte en syl i vädret. Efteråt klagade han på att Hitler hela tiden hade tjattrat om judarna. Mussolini uttalade enbart förakt för sin tyske kollega, medan Hitler däremot tycks ha varit förtjust efter mötet, trots att hans värd var av "medelhavsras".Det kom ju att bli fler möten och Mussolini svalde till slut Hitlers rasism tillfullo. Det är här Göran Häggs undertitel "En studie i makt" kommer in. Mussolini är mer än något annat en maktspelare, han söker makten för dess egens skull. Vid det andra världskriget satsar han helt enkelt på fel häst, och beseglar därmed sitt öde. Makten som en drog, som inte alltid korrumperar, men i för stora doser alltid fördunklar omdömet. Slutet blir som vi vet katastrofalt, för Mussolini personligen och för Italien som nation. Göran Häggs bok är en berättelse om besattheten av makt, cynismen och våldet för att ta makten och till varje pris behålla den. Författaren menar att det finns lärdomar att dra av Mussolinis öde, inte minst genom att granska politiken i dagens Italien. Det är ingen tvekan om att Hägg med sin bok kastar nytt ljus över den italienske diktatorn och därtill för ett fördjupande resonemang om makten som sådan.

Information till våra läsare

Maktspelaren som satsade på fel häst