White Lies är ett popband i moll. Som ett The Killers på begravning. Den rollen passar bandet perfekt. Det är mörkt men svängigt. Deppigt men aldrig tråkigt. Inte heller live blir det några tråkiga stunder. Trots att White Lies ikväll gör det stora misstaget att spela (för) många nya låtar från kommande skiva så blir det en bra spelning. De nya alstren bådar gott och kan säkert komma att bli live-favoriter när de fått lite mer spelningar i sig och byggt på sig lite mer erfarenhet. Nu stapplas och haltas det lite. Som att vi bjudits in till replokalen.
Men både nya Getting Even och There Goes Our Love Again har all potential i världen att bli framtida live-favoriter. I tältet på Bråvalla fick de mest ett gillande leende från undertecknad.
Men när episka "Death" kommer. Då är leendet utbytt i ett spontant höftskakande. Då låter bandet som allra mäktigast. Då svänger tältet och då trivs den magra publikskaran som allra bäst.
White Lies bjuder på en bra spelning. Trots den melankoliska förpackningen går jag därifrån med ett leende. Ett betyg så gott som något.