Magnifika klanger

Det tog fem år för Kimmo Hakola att skriva sin pianokonsert. Det är lätt att förstå för den som bevistade konserten i De Geerhallen igår kväll när Henri Sigfridsson spelade verket tillsammans med Norrköpingssymfonikerna. Vilken musik! Utan pardon och med en sällsynt suggestiv, ja nästan aggresiv ingång möttes olika ljudkällor, impulser och tendenser. Lyssnaren lämnades inte ifred, musiken låg hela tiden i framkant och bet sig fast som en envis terrier. Omöjliga rytmer och odefinierbara klanger liksom intog lokalen och det var bara att svepas med. För pianisten Sigfridsson måste det vara ett fysiskt kraftprov bara att ta sig igenom. Nu lyckades han dessutom förmedla musikens komplexitet med både pondus och briljans i framförandet med hjälp av dirigenten Söndergård. Att Kaos är granne med Gud vet vi ju sedan tidigare, nu fick vi det befäst i musiken som konfronterade och irriterade våra sinnen. Stor beundran även till orkestern och speciellt solo-oboisten som lyckades med att oroa när vi just hittat jämnvikten. När vi efter paus fick höra ytterligare finsk musik i Sibelius Symfoni nr 1 blev känslan smått kammarmusikalisk. Framförandet var glasklart och koncentrerat. Den skenbart yviga musiken samlades ihop elegant och slimmat i ett nästan sinnligt spel. Dirigentens ganska strama hållning gav stabilitet och värmen i orkestern fanns kvar i efterdyningarna av pianokonserten. Kvällens Magnifika Finska Klangerna kommer att finnas kvar i mitt musikaliska minne ett bra tag framöver.

Information till våra läsare

Magnifika klanger