Så kom den, den absolut sista filmen om den magiske pojken Harry Potter. Tio år har gått sedan den första filmen kom. Förmodligen har en del barn blivit vuxna till filmerna.
Sammantaget har de åtta filmerna tillsammans hållit en hög standard och det eventuellt tack vare författaren till böckerna, J.K. Rowling. När hon sålde filmrättigheterna krävde hon nämligen att de skulle göras i Storbritannien, av och med britter, istället för en förflyttning till Hollywood. Det kravet har nog räddat serien åtskilliga gånger.
"Harry Potter och dödsrelikerna, del 2" börjar där del 1 slutade. Vi landar i slutscenerna för att fortsätta jakten på horrokruxer att förstöra, som i sin tur ska ta slut på ondskan.
Världen har blivit mörk och nu har även magikerskolan Hogwarts tagits över av mörka krafter. Severus Snape har tagit över som rektor och alla färger går i en ton, svart. Rickman gör återigen en stark insats med en evig sorg i blicken. Den sista kampen mellan gott och ont kan börja.
Den sista "Harry Potter" har ett slut som är precis rätt, som inte det minsta andas sensualitet och där det saknas en definitiv hjälte.
Budskapet, till skillnad från "Sagan om konungens återkomst" för att nämna en liknande film, blir att tillsammans kämpa för det goda och avvisa maktbegär.
Det är många händer som är involverade i hjältedåd och räddningar. Harry Potter må vara speciellt utvald men han är trots allt en människa, om än av trollkarlskaraktär. Något som känns unikt för den här typen av äventyrshistoria. Fotografin är strålande, blandningen av skönhet och ruiner superb. Det är mycket kontraster och avslutningens varma ljus så otroligt rätt när vi nu står vid målsnöret.
Vem vet hur filmen hade varit i en annan regissörs händer, men det är svårt att tänka sig att det hade kunnats göras bättre.