Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Magiskt, Laleh

Laleh Borgen Publik: 500 

Laleh - ren njutning för sig själv och för publiken. Foto: Robert Svensson

Laleh - ren njutning för sig själv och för publiken. Foto: Robert Svensson

Foto: Robert Svensson

Kultur och Nöje2009-03-02 03:00
Hylla Laleh.Hylla bandet.Hylla ljudet.Det var långt ifrån fullt på Borgen i lördagskväll när Laleh klev upp på scenen. Men vi som var där fick en oförglömligt magisk stund med en kvinna som också låter publiken ta ansvar för spelningen. Det är ett samarbete hon drar i gång redan efter första låten. Simon says från senaste plattan anspelar på "följa-John-leken" och vi följer och leker med Laleh till the bitter end. Som egentligen är ett enda lyckoslut.Och det slår mig att Laleh inte är en artist så som andra. Hon är en konstnär. Varje låt växer och formas som om den från början var ett stycke lera som knådas, plattas till för att sedan växa till något outgrundligt vackert.Samspelet med publiken fungerar fantastiskt bra bara vi slutar generas över vår egen medverkan. Vi inser att vi finns där för hennes skull liksom hon finns där för vår.Och vi tror att allt är spontant och flickaktigt charmerande men jag anar att varje litet andetag är noga inövat - bara för att hon ska ha sin frihet att experimentera och sväva ut. Och hon leker. I mellanåt på ett väldigt allvarligt sätt.Sin talang använder hon till att få oss att följa hennes musikaliska irrfärder mellan Cornelis Vreeswijk", Håkan Hellström, Björk och något "dalkullalikt över bergen" och landa i något så unikt som just Laleh. Det går inte att sätta ord på hennes musik. Inte stoppa den i en låda med etikett. Laleh skulle rymma. Henns musik skulle rymma. Och hon skulle försvinna i ett trumpetande utan trumpet, ett vokalt instrumentjam som får mig att undra om inte instrument ibland är alldeles onödiga. Sedan slår hon an ett ackord på gitarren och lokalen vibrerar av hårdhet. En hårdhet som kräver sin lyssnare. Sockersöta barndomsminnen som blir sagolika vill något mer. Vill att vi ska ta ansvar för det vi har. För det vi gör.Efter en och en halv timme kliver Laleh och bandet av. Bandet som är ruggigt bra och ruggigt följsamma. Av från en scen där ljuset älskar Laleh.Publiken klappar.De kliver på igen och ger oss Snö och Big city love. Och vi är visserligen inte nöjda för vi vill ha mer, men så lyckliga över att det finns konstnärer som Laleh att vi ändå vågar gå ut i natten.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!