Maffigt örongodis
HÅKAN HELLSTRÖM"Ett kolikbarns bekännelser"(Dolores/Emi)Släpps 16/2Betyg: ****
Inte illa, Håkan Hellström. FOTO: PRESSENS BILD
Foto:
Och fortsättningen är faktiskt ännu bättre. För Håkan Hellström håller med "Ett kolikbarns bekännelser" på att gå från popguru till briljant viskille. I stället för att spela som på speed sjunger han om det. Producent Björn Olsson har gjort ett fantastiskt jobb, han har med huvudpersonen och ganska få medel skapat ett ganska ruffligt album, emellanåt tungt och kanske till och med dovt. Det känns som att spela upp en gammal kassett, det är bra. Vet inte om det är Olssons förtjänst, men det är också lite en annan Håkan Hellström vi hör. Hans röst svajar kanske mer än någonsin, men det där speedade lyser med sin frånvaro. Ibland låter han som Dylan...och jag fattar inte att det kan vara något positivt, men det är det. Ett enhetligt paket är det i alla fall, kanske det mest helgjutna killen gjort.
Texterna är förstås en del av det hela. Han skriver bra texter, eller snor bra texter, som en kollega sa. Vet inte riktigt hur det är med den saken, mina Morrissey-kunskaper är inte tillräckliga. Men helt klart handlar det här ganska mycket om bekännelser. Personlig kan vem som helst vara, men inte utlämnande och framför allt inte utlämnande på ett lika rörande, rakt och ärligt sätt.
Så jobbar vi med nyheter