Må bästa Idol vinna

Nu ska det då slutligen avgöras. Efter att festivalpaketet vecka ut och vecka in i vad som tycks som en evighet turnerat land och rike runt för att sålla agnarna från vetet ska vi nu äntligen få fram en vinnare. Någon lycklig ska få sätta sig på flyget till Moskva, hundratals journalister och schlagerbloggare ska äntligen få pusta ut och åka hem till sängen för konvalescens inför nästa års festival.
Globen slår upp portarna. Melodifestivalen 2009 går mot sitt slut.
Finalisterna har fått så många spaltmeter att det snart inte går att skriva ett tecken till om dem. Men minns ni vilka som har fått kliva av cirkusen i förtid? Eller är det lika blankt i minnet som när det förra helgen basunerades ut att Sofia valts ut av den internationella juryn?
Sofia vem? sa ansiktsuttrycken på publiken i Himmelstalundshallen då och jag antar att resultat blir detsamma om jag skriver Jonathan Fagerlund, Jennifer Brown, Cookies ’n’ Beans och Susanne Alfvengren. Det är inte så mycket att komma ihåg. Trötta låtar och trötta artister har dött Melodifestivaldöden. Det är liksom spelreglerna. Går man vidare väntar berömmelse och mängder av uppmärksamhet. Röstas man ut redan i deltävlingen väntar inget annat än ignorans och en plats i skuggan.
Ytterst få av de låtar som försvinner i ett tidigt skede får särskilt mycket till liv efter Melodifestivalen.
Några värdiga bitar har dock visats på porten i förtid. Jag hade inte klagat om Mikael Rickfors och Marie Serneholt fått åtminstone en andra chans.
Men nu är det ju faktiskt finalen vi ska tala om. Denna fantastiskt prunkande föreställning där det bästa inom svensk musik (Christer Björkmans ord) ska göra upp under pompa och ståt och med glitter och glamour. Men nej. Jag tror inte vi har sett ett så här blekt finalfält sedan Melodifestivalen gick och blev ett ambulerande riksjippo.
Anledningen är förstås att tävlingen omfamnat och ingått partnerskap med en helt annan musiktävling från en helt annan kanal. Alexander Bard kunde inte ha haft mer rätt när han sa att artisterna som radar upp sig i Globen står för samma Idolpop allihop.
Inget ont om Måns Zelmerlöw, E.M.D och Agnes. De har bra röster och showbizkarisma, men de är alla stöpta i samma form och kan bara sjunga en typ av låtar. Lite så där själlöst proffsiga saker. Idol-låtar. Sofia och Molly Sandén har visserligen inte varit med i programmet, men de tillhör tveklöst samma kategori av artister. Där har ni halva finalens startfält.
Det är jämngrått.
Malena Ernman är en duktig artist och både Sarah Dawn Finer och Alcazar ställer upp med vad som i schlagersammanhang är riktigt bra låtar. De lyser upp lite grann i startfältet. Men det är bara startnummer två och fyra som bryter mönstret och skänker lite nerv till kvällens tillställning. Jag tänker naturligtvis på Caroline af Ugglas och H.E.A.T.
Två vitt skiljda akter som har det gemensamt att de har en egen karriär utanför den här tillrättalagda showvärlden. Två akter som inte kommer behöva turnera runt i varuhus och uppträda på barnens dag när det här är över. Och framförallt, två artister som vågar bryta mot vad som är kutym i Melodifestivalsammanhang.
Caroline af Ugglas struntar helt i dansare, effekter och glitter och sjunger sin låt avskalat rakt upp och ner med sin inlevelse som enda vapen och rockarna från Upplands Väsby kör sin slackiga rockstil med fula kläder och fötterna på bordet i Green room.
När andra ligger på hotellrummet och gnäller över halsont passar H.E.A.T på att sticka ut och göra egna gig vid sidan av sina Melodifestivalåtaganden. Sådant friskar upp och jag tror att svenska folket gillar det.
Ingen av dem kommer vinna (och det tycker jag väl i ärlighetens namn inte att någon av dem borde göra heller), men de behövs i startfältet för att ge det lite variation.
Nu har du ju nämnt alla finalister utom Emilia säger ni. Ja, hennes ”You’re my world” tillhör en av de där låtarna som jag ärligt talat glömt bort för länge sedan. Kanske säger det en del om finalfältet.
Må bästa Idol vinna.

Information till våra läsare

Må bästa Idol vinna