Solist: Olle Persson, baryton
Dirigent: Michael Francis
Norrköpings Symfoniorkester
Musik av: Moum, R Strauss, Mahler och Dvorak
De Geerhallen, Norrköping
Ett väl avvägt, om än tungt program, framfördes i tisdags i De Geerhallen då Olle Persson mottogs med varma applåder av sina hemma-fans! Hans bidrag till konserten var som solist i Mahlers så underskönt genomkomponerade Kindertotenlieder.
Mahlers tonsättning av Rückerts diktsamling Tröst och Lindring är sånger som slår till med full kraft. Texten är smärtsamt naken och direkt och tonsättningen likaledes genomskinlig och målerisk. I den första sången får vi prov på bärigheten i Olle Perssons röst när både text och ton lyfts från podiet och ut över den koncentrerade publiken.
I den andra sången värmde han på och speciellt på höjden fick tonen en sordinerad klang som ackompanjerade textens sinnesstämning. En ömsint ton med fokus på dignitet fanns med i den tredje sången, innerligt och lugnt vilande fick vi följa med i djupet av registret där färgerena mörknade. Den fjärde sången krävde en del fokus och samling och här blev dirigenten Michael Francis extra viktig för att föra dialogen orkester – solist vidare när han mejslade fram fraser och formuleringar.
Den sista sångens snabba skiftningar blommade ut med små medel hos solist och orkester. Olle Perssons baryton passar på pricken för den här sångskatten som varken är publikfriande eller ens lättillgänglig. Det krävs någonting extra för att fånga lyssnaren och här blir text, ton, inställning och närvaro avgörande. Kvällens medverkande lyckades med allt detta!
Orkesterverket Tod und Verklärung är inte heller den muntraste av stycken men här fick orkestern fram en värdig tolkning där allt knöts samman. Högt och lågt, glatt och sorgtyngt, allt har sin tid och plats i detta verk av Richard Strauss som inleddes stilla och underskönt av ett tight träblås. Dvoraks Symfoni nr 7 blev efter det övrigt gastkramande programmet lite slätstruket trots att man jobbade med klanger, rymd och resning. Orkestern var visserligen välluftad men uppfattades som något spretigare än tidigare uinder kvällen. Konserten inleddes med att orkestern spelade Insanity in Solitude av unge norrmannen Ola Moum. Stycket bjöd på genomtänkt dramaturgi, mustiga klanger och maffiga rytmer och jag ser fram emot att höra en fortsättning. Kan mycket väl tänka mig Insanity som filmmusik till någon nordisk deckarsatsing framöver.