Lysande musik - taffligt snack
TUSEN OCH EN NATTDe Geerhallen NorrköpingNorrköpings SymfoniorkesterDirigent: Vasily PetrenkoBerättare: Fares FaresMusik av: Nielsen, Ippolitov-Ivanov, Sibelius, Glazunov och Rimskij-Korsakov
Musik
Man bjöd in till "Tusen och en natt" och jag hade föreställt mig någon sorts allkonstverk med musik, dans och saga. Men form och innehåll gick inte riktigt hand i hand. Till det yttre försattes vi långt bort i tid och rum men man lyckades inte knyta ihop utandömet med vad som presenterades från scen.
Det jag tänker på är inte alls av musikalisk natur. Nej minsann, orkestern var lysande och det återkommer jag till längre ner. Men med Fares Fares som det stora dragplåstret hade jag skapat mig en bild av vad som skulle ske på scenen och det är där min besvikelse ligger.
Färg och fokus
-"En högstadieunge hade läst det där bättre" hörde jag en man säga i pausen, och just så var det. Fekiras dansare hade gärna kunnat visa sig mer än vid det enda och mycket korta tillfället. De satte verkligen färg och fokus på musiken, något som inte Fares Fares lyckades med.
Nej, nu lämnar vi det utommusikaliska och går in på konsertens kärna - musiken! Till Fares Fares taffliga läsande och danserskornas knappa dansande fanns det fem orkesterstycken infogade. Carl Nielsens Torget i Ispahan med sitt orienaliska sound var en bra ingång i sagans underbara värld. Orkestern spelade så målande att min slumrande ormfobi började vakna till liv och hela publiken blev så hänförd att vi glömde applådera.
Vidare tågade vi iväg i Sadars procession av Ippolitiv-Ivanov och hans Kaukasiska skisser. Orkestern hölls länge på sparlåga för att komma loss framåt mitten. Nocturne av Sibelius passade som hand i handsken. Orkestern spelade aningen mycket på sparlåga, men å andra sidan lockade det fram glädjen över det välspelande flöjtsolot. Dirigenten Vasily Petrenko höll i och höll emot allt efter behag och behov.
En orientalisk dröm - Reverie Orientale av Glazunov lämnade inga speciella spår efter sig mer än att tonspråket passade in i programmet och framfördes prydligt. Den första avdelningen slutade som den började - med musik av Carl Nielsen. Orientalisk festmarsch fick stadig och festfylld prägel och det var här som Fekiras dansare gjorde sitt till att ge extra glans åt det musikaliska.
Efter paus blev det så en riktig musikalisk skjuts framåt när orkestern spelade sviten Schéhérazade av Rimskij-Korsakov som om det gällde livet. Det var på samma gång koncentrerat och finlemmat men ändå fullt av klangprakt och spelglädje. Petrenko plockade fram det ibland skissartade och hittade det innehåll som behövdes för att formulera stort orkesterspel. De genomgående högkvalitativa soloinsatserna gjorde spelet än mer expressivt. Det var länge sedan jag hörde sådan stabilitet och klangskärpa.
Till slut bara en världslig fundering: Måste det vara så svårt att hinna få i sig en skvätt kaffe i pausen?
Så jobbar vi med nyheter