Lysande hårdrocksbombande

De var en liveangelägenhet som stod ut ur mängden långt innan bandmedlemmarna låste in sig i replokalen, sa att nu jävlar är det dags för en fullskalig satsning och pyntade sitt scenframträdande därefter. Ralf Gyllenhammar har alltid varit en lysande frontman och gruppens tungt dundrande låtmaterial är som klippt och skuret för att framföras live med volymen dödsföraktande uppskruvad. När bandet nu uppträder framför en enorm skärm med snyggt redigerade animationer och filmsekvenser samtidigt som ljuset är läckert genomtänkt är upplevelsen så massiv att det är förlåtet att ett så genomtrist spår som Heresy Blasphemy tillåts agera öppnare. ★ ★ ★ Den låtfadäsen är emellertid snabbt glömd när bandet av bara farten fyrar av ytterligare två nya låtar, betydligt mer vitala Mine och Damn it’s Dark. Det är starten på ett en och en halv timme långt bombardemang av svulstigt hårdrocksriffande där ingen i publiken tillåts bli besviken över låtvalen. Mustasch tillfredsställer alla förväntningar. Dogwash, Down in Black (med nallade filmsekvenser från Plan 9 From Outer Space brusande på skärmen!), Black City och Double Nature i all ära, de sitter naturligtvis precis där de ska. Själv förtrollas jag dock snarare av en snyggt arrangerad version av 6:36 och att den gamla genombrottshiten Homofobic/Alcoholic beretts plats i setlistan igen. Showen är såväl snygg och högljudd som välavvägd. ★ ★ ★ Mustasch må ha trasslat sig igenom några uppslitande medlemsbyten, men nu har de verkligen slutit sig samman som grupp och framstår som en betongkrossarhård enhet. Den i strumplästen spelande basisten Mats "Stam" Johansson utgör tillsammans med hårdslående trummisen Danne McKenzie precis den rytmsektion som krävs för att David Johannesson ska få utrymme för sin smidiga sologitarr och Ralf Gyllenhammar sjunger inte bara prickfritt, han är lycklig också. Han bjuder upp Folkbladets fotograf på scenen, flashar sina nya gitarrer och sänker inte första groggen förrän halvvägs genom spelningen. Han är det där lustiga scenjaget som gjort Mustasch till vad de är och han ruckar inte en millimeter på sin inställning. Publiken älskar det, jag älskar det och när herr Gyllenhammar fram emot slutet dessutom lyckas finta stora delar av åhörarna till att skrika "Heja Blåvitt" är det inget annat än det slutgiltiga beviset på att Mustasch äger sin publik den här kvällen.

Information till våra läsare

Lysande hårdrocksbombande

Det finns bra band och så finns det dem som inte nöjer sig med att bara vara bra utan som dessutom gör något extra av sin show. Mustasch tillhör de sistnämnda.