20.35 börjar en murken flygsiren ljuda, det är början på ett olycksbådande mörkt intro. Det mullrar, det river och det dundrar. Sen uppenbarar sig Thåström. Med slarvigt knäppta hängslen. Med maniskt vankande gång fram och tillbaka över scenen.
Så tar han ton. "Beväpna dig med vingar", titelspåret från senaste skivan, är inledningsspåret som får hela publiken att dra efter andan.
Men det är bara början.
När "Miss Huddinge Centrum -72", en gammal godbit, exploderar med enorm intensitet har Thåström redan vunnit publiken. Han har visat att han är i form och att något minnesvärt väntar.
På en skrotbeklädd scen och med karg belysning som fond kavlar han sen ut guldkornen som det utsålda etablissemanget kommit för att uppleva.
Men det är ingen vanlig hitkavalkad. Thåström år så integritetsfull att det inte går att använda sig av sådana termer. Snarare handlar det om en uppvisning i frånvändhet där en suggestiv ljudbild är det som får föra talan.
Något mellansnack är inte att tänka på. Istället låter Thåström musiken tala.
Kvällens första riktigt känslomässiga försök till allsång kommer i "Ingen neråtsång" där mjuk uppbyggnad plötsligt förbyts i suggestivt basdriv och tjusigt gitarrgnissel.
Annars frestar Thåström med nummer som "Smaken av dig"(magisk!) och nostalgiska "Kriget med mig själv" (ännu mer magisk!) som kommer relativt tidigt och sen rullar det bara på.
Så väl "Axel Landquist Park" som "Kort biografi med litet testamente" från "Kärlek är för dom" är fullkomligt lysande i allt från Thåströms fraseringar till det skramliga kompbandets leverans. "En vacker död stad" är svintung och uppfordrande på ett imponerande sätt.
Samspelet mellan kompbandet med Pelle Ossler i spetsen och Thåström är lyhört och sångarens karakteristiska röst tillåts stå i centrum. Den tillåts imponera. Den tillåts dominera Flygeln i sin väldigt säregna prakt.
I sin helhet är Thåströms spelning ett triumftåg, men visst, det finns mindre muntra stunder.
Att "Aldrig nånsin komma ner", ett av de svagare numren från mellanplattan "Mannen som blev en gris" införlivats i setlistan är väldigt märkligt och slagverksförstärkta och hotfulla, men obegripligt trista, "Låt dom regna" är ett riktigt sömnpiller. Men annars är det ont om skönhetsfläckar.
Thåström är en suggestiv orkan som sveper in i Flygeln och som något oväntat sätter pricken över i:t med en version av "Du ska va president" som får publiken att sjunga euforisk allsång och där han tar ut sig själv fullständigt.
Som någon form av antites till vad som precis inträffat blir "Sönder Boulevard", med mysigt hemtrevligt nynnande från publiken, det nummer som knyter ihop hela kvällen.
Jag kan inte annat än känna att det är helt logiskt.