"Euforia - Helen Sjöholm sjunger Billy Joel", så hette skivan som Helen Sjöholm släppte i höstas och sådan är också undertiteln när hon turnerar runt bland landets konserthus.
Inte särskilt oväntat att folkkära svensktoppshits i mångt och mycket ställs åt sidan till förmån för, för publiken mer okända melodier i egna tolkningar alltså. Mycket av materialet den här kvällen hämtas från nämnda skiva, där Tomas Andersson Wij stått för de svenska översättningarna, och utförandet är imponerande.
Hur mycket Helen Sjöholm och Billy Joel har gemensamt (mer än det faktum att den förre blivit en aning förtjust i den senare) kan så klart diskuteras, men musikalstjärnan tolkar med känsla.
Hon sjunger karakteristiskt vackert och går in i melodierna med själen.
Det finns emellertid ett problem. Billy Joel må ha en hel mängd låtar på sitt samvete, men mycket av det material som framförs är sådant som gemene man inte har någon större relation till. De flesta låtarna är dessutom lågmälda på ungefär samma sätt. Det gör att det lätt hade kunnat bli segt och långtråkigt.
För att undvika att falla i den fällan viker sångerskan in några oväntade nummer. Avsnittet ur Harry Martinssons "Aniara" som sattes upp på Stockholms stadsteater med musik av Andreas Kleerup i höstas är vassast. Det är med en storslagen dramatik Sjöholm ömsom sjunger, ömsom berättar en historia till en suggestiv ljudmatta.
Nick Cave-duetten "Where The Wild Roses Grow" som hon gör tillsammans med Jojje Wadenius fungerar också lysande, precis som greppet att lira Elvis Costello tillsammans med en stråkkvartett. Infallet att försöka berätta en personlig saga genom att snuttifiera ett fantastiskt musikarv från 80-talet i ett rumphugget medley faller däremot fullständigt platt.
Apropå Jojje Wadenius, Helen Sjöholm omger sig med oerhört skickliga musiker. Gitarristen tar stor plats. Inte minst när han tillåts släppa loss i instrumentala "Kärleksmorgon" och redan i kvällens andra nummer "Euforia" spelar han gitarrsolo så det ryker. Skickliga violinisten Hanna Helgegren får också utrymme att glänsa när föreställningen slår över i folkmusik.
Men främst handlar det alltså om Helen Sjöholms röst och lyhörda tolkningar av Billy Joel. Att hon sparar de fränaste bitarna från skivan, "Leila" och "Barpianisten", till slutet av konserten känns logiskt och när allt är över är det lätt att konstatera att det var en ganska trivsam kväll.