Lyckosamt i sin antik-sago-genre
PANS LABYRINTFilmstaden
Foto:
Film
Underjordens prinsessa, en gång förrymd till vår värld, upplever lidande och prövningar innan hon kommer hem. Guillermo del Toro, stor spansk regitalang i all sorts fantasifilm, berättar om henne i mörka, kusligt vackra, ibland brutala bilder, fulla av mättade färger och folksagans blandning av allvar, sorg och godhet. En av årets bästa filmer i sin sort, ganska originell, samtidigt med en ton av Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta, två andra konstfulla berättelser om barn som går från verkligheten till en annan värld, med ett slut som är gott men inte falskt lyckligt.
I verkligheten är prinsessan tonåriga Ofelia, illa tåld styvdotter till en ond man, kapten i den spanska fascismens diktatur. Den är liksom i del Toros The Devil´s Backbone sinnebilden för en världslig ondska som i hotar och hindrar hjältinnan och hennes hjälpare. Bland dem finns feer och en faun, en figur ur antik saga, här en fadersgestalt som vägleder henne hem, till sin rätta roll som god härskarinna.
del Toro kan sagans form på sina fem fingrar och använder alla inslagen skickligt: reglerna, regelbrottet, tidspressen, bra och dåliga fäder och mödrar, nyckeln, labyrinten, den underjordiska gången, alrunan, paddan. Och underjordens människoätande frestare är ett minnesvärt filmmonster. När allt är slut blir lite av hjältinnans godhet kvar i andra världskrigets Spanien, men där finns egentligen ingen plats för henne.
I Hollywood gör del Toro bättre skräckfilmer än Hollywoodfolket. I Spanien visar han sin verkliga ungdomliga mognad som sagoberättare i gamla stilen, utan dagens dragning till självironi, och gör filmer som säkert kommer att ses som klassiker i sin sort.
Så jobbar vi med nyheter