Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Lyckorus i sängen

Härom veckan drabbades jag av ett lyckorus. En helt vanlig kväll låg jag och läste i sängen. Långt bort i bakgrund skränade diverse olika ljud, som vanligt. Men jag har blivit otroligt bra på att bra stänga av öronen med tre vilda grabbar hemma som kan skrika högt och som är fenomenala på att ösa ur sig såna där ord man inte vill höra.

Kultur och Nöje2008-12-02 03:00
Lana Brunell
Inte heller störs jag av mellansonens hamrande på trummorna. (Nä, nä här snackar vi inget digitalt tjafs, utan äkta akustisk vara.) Där sitter han och bankar på nedanför källartrappen. Problemet är att det är öppet dit ner. Och köket ligger precis ovanför. Lagar man mat samtidigt som han tränar så räcker det inte att stänga av öronen. Då är det öronproppar som gäller. Fast det är bra att sonen repar tycker jag, även om grannarna kanske inte håller med. Oftast räcker hans tålamod bara en kvart, så lidandet för dom blir inte så långvarigt i alla fall. Yngsta sonen och maken har en förkärlek till att trycka på TV:n så fort de går förbi den. Och sen står monstret där och ylar på högsta volym, utan att nån tittar. Det får jag spader på. Så jag stänger av den så fort jag går förbi (TV är inte min favoritpryl). Annat som mina stackars öron lärt sig stänga av är datorns splashande och skjutande krigspelsljud likaså de hysteriska skriken från Hajenspelet. Och gameboyets entoniga plipp-ploppande och X-boxens hockeyspel med en flåshurtig Arne Hegerfors som kommentator. Suck! Ja, sen är det Kiss-plattorna som gått varma en tid. Fast ta mig tusan, det är ett lyft om man jämför med Markoolio eller Lordi som oftast låg i cd-spelaren förut. Men så kom kvällen med stort K. När ett underbart ljud nådde mina plågade öron. Mungiporna drogs automatiskt uppåt och en värme började sprida sig i kroppen. Världens vackraste gitarrsolo och världens skönaste röst knockade mig och jag tror nästan jag blev tårögd. Det var ju så länge sen jag hörde min gamla idol. Var detta på riktigt? Jo, minsann, nånstans där i bakgrunden hördes allt Stevie Ray Vaughan. Sjungandes Pride and Joy. Wow! Och som om inte det vore nog avlöstes han av Cream och deras klassiker Sunshine Of Your Love. Och så Guns n´ Roses Welcome To The Jungle. Jag flög upp ur sängen för att ta reda på VEM i familjen som ÄNTLIGEN fattat vad riktig musik är! Sprang till TV:n och hittade där äldste sonen OCH maken i en hård fight. Tävlandes mot varandra i...Guitar Hero!!! Man kopplar nåt plastigt som ser ut som en gitarr till ett TV-spel och så lirar man tillsammans med de gamla hjältarna. Det handlar förstås om att spela rätt toner i rätt takt. Låter kanske fånigt, men jag måste säga: vilken lycka! Kära speltillverkare, tack för att ni äntligen fattat vikten av att lära barn vettiga saker som musikhistoria. Ni har gjort en insats för mänskligheten. Och för mina föräldraröron som nu inte behöver stänga av sig av på grund av oljud utan kan koppla på sig och till och med njuta av både spel och TV på högsta volym. Tack, tack, tack!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje