”Om du tycker att mina ögon svartnat är det för att jag är svart, tänker svart och ser svart” säger Rose.
Det är ingen ljus föreställning som utspelas mot en scenisk fond av rosa fluff-kläder. På långa rader hänger kostymer för att pröva, byta jag och söka en identitet.
Vi möter en Rose, sedan en annan Rose och en tredje. Rösterna glider ihop. Blir till en kakafoni. Och greppet understryker att många, många, många flickor – men också pojkar – kan instämma i berättelsen om svart tonårstid och identitetskris.
”Rose, Rose, Rose” är skriven av Ung scen/östs konstnärliga ledare Malin Axelsson och franska dramatikern Karin Serres. Men texten har utvecklats genom workshops i Frankrike och Sverige och är ett samarbete med det europeiska nätverket Labo/07. På så sätt blir teatern här en sorts kollektiv manifestation. Texten är också grymt stark. Den känns autentisk och välinlyssnad.
Samtidigt är pjäsen full av överdrifter, uppbrutet berättande, absurditet och tvära kast. Pendlingarna fångar de hormonella svängningar som hänger ihop med att bli vuxen. Ena stunden uppleva förälskelsens lyckoskimmer och i nästa kastas in i mörker av tvivel, ångest och kaos.
De tre manliga skådespelarna Elya Birman, Ashkan Ghods och Krister Kern spelar på svenska, franska och engelska. Men ändå är innehållet fullt begripligt. Den poetiska lyskraft kraften förstärks av språkväxlingarna, liksom intrycket av att pjäsens innehåll faktiskt är allmänmänskligt – lika giltigt i Frankrike, Sverige och USA.
Alla går igenom skärselden som stavas tonår. Finnar i ansiktet. Morsor som lägger sigi och är pinsamma. I en globaliserade värld känner alla igen Justin Bieber, Take That och Britney Spears. De flesta har också sett på TV hur ungas drömmar smulas sönder till förnedringens gräns inför en jury i Talang, X Facor eller Idol.
Ung scen/öst har fått till en fullträff – rakt i solarplexus. Det svider när man spelar mot en nattsvart botten av förödmjukelse, droger och skeva skönhetsideal. Men vuxenblivandet visas också i en skrattspegel som gör den inte bara uthärdlig, utan också värmande och uppigande. Inte minst slutet blir en upplyftande uppmaning att fortsätta bejaka leken – i fantasins universum bestämmer alla sagans slut. Där kan vi spränga klostrets begränsande murar i luften.