Tänk dig en film om kvinnor där de inte pratar speciellt mycket om män. Tänk dig en film där kvinnokaraktärernas huvudsyfte inte är att träffa den rätte. Tänk dig en Hollywood-komedi där män inte tar all plats. Låter kanske som en utopi men den dagen har kommit. "Bridesmaids", regisserad av Paul Feig och skriven av Kristen Wiig och Annie Mumolo, handlar om en misslyckad 30-plusare som blir utsedd till huvudbrudtärna av sin bästa kompis. Teamet har lyckats leverera en riktigt rolig komedi på kvinnors premisser.
Huvudrollen spelas av Kristen Wiig, Annie som inte får ordning på sitt liv. Hennes bageri har gått i konkurs, hon arbetar hos en juvelerare där hon avråder människor från evig lycka, hon bor hos ett galet syskonpar från England, hennes bil är ett skrotprojekt.
Från den stund hon får uppdraget som huvudbrudtärna dyker också en konkurrent upp, Helen som är vidrigt välskriven. Karaktären är så hemsk att det speglar av sig på skådespelaren.
Helen vill ta över ansvaret och göra allting mer perfekt än Annie. Den första scen där rivalerna möts är en hemskt pinsam tillställning där man som biopublik bokstavligen lider. Scenen påminner om sketcherna ’Penelope’ i "Saturday Night Live", med Wiig, fast värre.
Att en huvudrollsinnehavande kvinna är så misslyckad, ångestfylld och pinsam är nytt på bioduken. Den rollen brukar reserveras biroller och det drivs med dem. I "Bridesmaids" finns hjärtat med. Även i galna komiska scener känns det som att något av värde finns som filmens ryggrad.
Dessutom är det befriande att kvinnorna inte är badräktsmodelltyper. Tjejgänget i filmen ser ut som vilket tjejgäng som helst. Kristen Wiig gör sin bästa filmroll hittills. I filmen finns också en del lysande biroller, exempelvis en skrupelfri, självgod Jon Hamm som Annies KK och Jill Clayburgh som Annies mamma i sin sista roll någonsin. Brudtärnorna är en fröjd, den ena roligare än den andra.
Det är ett starkt, rappt manus som trots en hel del absurda one-liners känns sammanhängande och nyanserad. Äntligen har någon i Hollywood lyckats göra en ’grabbig’ komedi utan grabbar, utan kvinnor som sidotroféer och utan stereotyper. Anar ni hur revolutionerande det är?