Små vita lögner
Cnema
Regi: Guillaume Canet
I rollerna: Guillaume Canet, Mation Cotillard, Benoît Magimel, Jean Dujardin m.fl.
Betyg: 3/5
En medelbra fransk tragikomedi om sommarsemestrande vänner och deras omognad, själviskhet och obeslutsamhet. Filmen tar god tid på sig att visa hur de beter sig. De dramatiska höjdpunkterna kommer sedan avsiktligt som en så mycket starkare chock, mitt i måltiderna, sjölivet och gnabbet. Det upplägget har manusförfattaren Canet och hans filmredigerare lyckats med, och det verkar som om han verkligen har velat göra en sån film. För att få fullt utbyte av filmen så bör man vara avspänd, tålmodig, lyhörd och inte vänta sig stark dramatik i TV-seriens eller teaterpjäsens tuktade form.
Men de flesta av relationsproblemen i filmen är varken särskilt intressanta eller intressant skildrade. Canet hade behövt stöd av en medförfattare. Det blir skådespelarna som bär upp det mesta. Mest fängslande är krögaren och familjefadern som plötsligt blir uppvaktad av sin förälskade, gifte manlige massageterapeut. Plötsligt händer något helt nytt i hans värld av affärsbekymmer och städmani, som hindrar honom att njuta av sin egen semester. Canet lyckas nog bäst som skådespelare, med sin blandning av komisk frustration och en oväntad förändring i ett vänskapsförhållande. Massageterapeuten har förnekat sin läggning, det är de små uttryckens roll, och Benoit Magimel behärskar helt de små medlens spelstil. Varje ögonkast och tyst ögonblick har dramatisk effekt.
Medan vännerna roar sig i Cap-Ferret, vid Frankrikes sydvästkust, ligger en svårt skadad vän övergiven på sjukhuset. Hans situation ska sätta allt i dess rätta perspektiv, påminna om livets värde och döden. En ofullkomlig människa, som på amatörvideo ses som sällskaplig skämtare; han spelas av komikern Jean Dujardin, stort namn i hemlandet, snart känd även i Sverige med stumfilmspastischen The Artist.
I slutet kommer en tragikomisk snilleblixt, som hämtad ur Mitt liv som hund, med Nina Simones version av My Way som välvald musik. Det ingår i filmens i övrigt oinspirerade användning av amerikansk rockmusik. Förebilden till hela filmen och musikvalet verkar vara Människor emellan (1983), som var tyngre i dramat, och Branaghs Peter´s Friends (1992), som hade roligare skämt. Människorna i Woody Allens filmer påminns man också om, och i bakgrunden finns den speciella franska filmtraditionen med komik, romantik och tragik i semestermiljö.
