Lyckad debut av Anyuru
Därför har hans romandebut väntats med viss spänning och förväntningarna har varit högt ställa. Romanens huvudperson, Francis, har sin bakgrund i Borlänge, där han levt i ett småkriminellt outsiderskap tillsammans med andra grafittisprejande, stjälande och drogande ungdomar. Efter att några av hans vänner dör, av överdoser, vådaskott och cancer, upplever Francis världen som genom en glasruta, i ett tjockt moln av inklämd smärta, jagad av sin egen skugga. Han flyttar han till Göteborg, där han efter några år lyckas etablera sig som skulptör. Senare, i Madrid, förälskar han sig i peruanska Nina, och med henne som nytt livsepicentrum orkar han ta itu med sina inre demoner .Romanen är berättad i tredje person. Här varvas minnesbilder från tonåren med historien om pappans flykt till Sverige från Uganda. De olika historierna berättas i olika plan, men de vävs samman ganska snyggt, och det finns ett tilltalande flöde i texten, något som vi inte alls är bortskämda med i svensk romankonst nu för tiden.Bitvis mästerlig
Språkligt är romanen bitvis rent mästerlig. Det bildmättade, rika språk som Anyuru med så oerhört god hand behärskar som lyriker, har han med skärpa lyckats dra med sig in i prosan. Hela textkroppen växer fram, nästan som ett levande väsen över boksidorna, och effekten blir ibland som besvärjande och intensivt, nästan lyriskt laddad, som: "Han sneglar upp mot bokhyllan, sträcker ut ett långt sugrör av kött och skinn ur ansiktet och lyfter ner den tunga, gröna boken."Trots de rent språkliga plusposterna finns det brister i själva storyn. Den grabbiga, nästan James Deantruliga närhetsrädslan som bara kan botas med, ja - närhet, de ofta onödigt långa utsvävningarna i halvplatta beskrivningar av ingenting, som närmast känns som sidutfyllnad - ja en hel del skulle kunna strykas för att ge helheten en större förtätning.Men på det hela taget är Skulle jag dö under andra himlar en mycket lyckad romandebut av Johannes Anyuru.
Så jobbar vi med nyheter