Lukten låg som ett lock

Många människor blir förvånade när de får höra att museer samlar på moderna grejor. Men idag förvandlas obevekligen till igår och snart är vi alla historia. Dagens kulturhistoriska museer sysslar inte bara med det förflutna. En rikstäckande organisation, SAMDOK, samordnar och inspirerar museitjänstemän till att ge sig ut i dagens samhälle och dokumentera. Intendenter intervjuar, fotograferar och samlar in vardagliga föremål och företeelser i museets samlingar. En solig och vacker vårdag för inte så länge sedan fylldes Norrköpings centrum av dokumenterade museimänniskor som med block och penna i högsta hugg var ute på fältuppdrag. Uppgiften var att träna på att bli bättre på att dokumentera, inte bara vad de såg och hörde, utan att också få med de andra sinnena i sitt registrerande av nutiden. Hur luktar Lindens köpcentrum? Vilka ljud omger oss när vi shoppar och fikar i varuhusen. Hur känns det i kroppen när spårvagnen kör förbi? Själv vandrade jag genom centrum och funderade på hur en doftkarta för människor med synnedsättning skulle kunna se ut. Vid Dominos entré mot Repslagaregatan doftar det förföriskt av kanelbullar. När jag går vidare byts kaneldoften ut mot ett mer allmänt matos från restaurangen. Klockan är snart elva på förmiddagen och jag känner mig redan hungrig. När jag kliver ut på det vita, glatta golvet försvinner lukten av matlagning och istället känner jag en plastig syntetisk doft. Efter några steg tar en annan, sötaktig påträngande doft över. Jag har kommit till tvålaffären som orsakade debatt i vintras. Den unga kvinnan bakom disken bekräftar att det varit en hel del klagomål. De flesta klagade högljutt när de passerade utanför, en del kom in och framförde sina åsikter. Till slut installerades ett fläktsystem som kyler ner och dämpar dofterna. Hon pekar mot taket där det surrar dovt. - Jag frös lite i vintras men lukten blir inte alls lika stark nu. Jag vet för jag jobbade tidigare i företagets butik i Linköping och där har vi inga fläktar. Jag funderar över stadens historiska dofter. "Surbullestan" kallades Norrköping förr i tiden. Det sades att surbullarnas speciella doft inte gick att tvätta bort. Den satt inte bara i yllearbetarnas kläder utan även i huden och håret. Lukten låg som ett lock över industriområdet vid Strömmen och skiljde ut människorna, talade om vem som satt instängd på fabrikerna och vem som slapp. Någon har räknat ut att surbullelukten bestod av tre komponenter; lukten av fuktigt ylletyg, lukten av spinnolja och lukten av smutsiga, otvättade människor. Helt enkelt odören från folk som bodde ihopträngda i järnspiselrum, där ordentliga möjligheter att tvätta sig och sina kläder saknades. Dofter är klassmarkerande. Det som har lägst status i ett samhälle är också det som räknas som orent, det som luktar illa. Men tiden medför förändrade attityder så pass att stolthet kan skapas inför det förflutna, det som en gång var. Är det därför vi i Norrköping känner en avvaktande inställning till den påträngande doften av något nytt? En rädsla för att lukta "för fint" som ligger nedärvd i norrköpingsbornas gener, doftande minnesspår som aktiveras i nyrenoverade köpgallerior och pastelliga tvålaffärer?

Information till våra läsare

Lukten låg som ett lock