■ Ett minne: April 1987 Jag är backstage på Kilen, Kulturhuset i Stockholm. Jag är här för att läsa dikter, tillsammans med flera av de beryktade poeterna i den så kallade Malmöligan, bland annat Håkan Sandell och Kristian Lundberg. Med finns också det nya lilla geniet Lukas Moodysson, som just släppt sin första diktsamling, sjutton år gammal.
Samlingen, Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner, har hyllats av kritikerkåren, och i ett dunkelt hörn ser jag grabben sitta och bli intervjuad av någon kulturjournalist. Det är en fullständigt surrealistisk upplevelse: Lukas sitter och håller om sina uppdragna ben, och för varje skitseriös fråga han får, så fnissar han mera och högre. Killen är helt väck av fascinerad nervositet.
Den här småpojksaktiga och kroniskt förvånade förhållningssättet till världen och alla dess mysterier och människor, i vardag såväl som i det tillspetsade, har Moodysson behållit, både i det han skriver och i de filmer han gjort.
Lukas Moodysson är fortfarande en av våra bästa poeter.
Döden & Co är emellertid författarens andra roman. Den handlar om en författare pappa plötsligt dör, och hela texten är ett slags uppgörelse med den gamla nötta tematiken runt detta knöliga ämne, med hur dåliga fäder vi söner oftast skuggas av, av levande pappor såväl som döda.
Är en försoning med en usling till farsa möjlig, i livet eller efter? Det är bokens kardinalfråga.
Runt omkring och mitt i detta tema rör sig Moodyssons text, men den gör det utan att bli påklistrat analyserande eller kränkande av snusförnuftig "visdom". Det är snarare ett rent porlande flöde av tankar och känslor och motstridigheter som Moodyssons medvetande nedtecknat, och trots författarens vaga dementier så känns texten helt autentiskt. På ett ställe skriver författaren: "Förlåt att jag skriver det här men jag måste." Som läsare har man, tillsammans med Moodysson, alltid en exklusiv känsla av att få dela något mycket privat, som att man är insläppt på nåder, med ett löfte total diskretion från sin egen sida.
Som vanligt är det Moodyssons pojkiga, lite naiva sätt att uppleva sin omvärld genom språket som fascinerar mest, trots att delar av romanen är maniskt hallucinatoriska. Språket är kemiskt rent från poserande finlir och invecklade besserwissermentalitet. Hans språk lyfter sig självt, och vill bara förmedla den mycket enkla och allmänmänskliga upplevelsen av sorg, en vanlig känsla i alla människors liv, men som samtidigt ofta är så oerhört sammansatt och motstridigt komplicerad. Vi som står mitt i livet har nästan alla varit där. Lukas Moodysson hjälper oss att förstå, och han gör det bra. Inte briljant, men med beröm godkänt, från början till slut.