Loranga på Operan
En pappa i tehuva och randig morgonrock sjunger ut på Operan just nu. En morrande tigerkör kräver korv. När Carl Unander-Scharin gör opera av Barbro Lindgrens klassiska berättelse om Loranga och Masarin andas både handling och musik ett lekfullt och anarkistiskt 70-tal.
Carl Unander-Scharin som skrivit operan gör också själv rollen som tjyven Gustav. Foto: Mats Bäcker
Foto:
Barn vet så tydligt vad som är rätt och fel i alla fall, fyller regissören Karl Dunér i lite senare. Och mitt i all lek rymmer samtidigt "Loranga, Masarin och Dartangjang" ett stort allvar. Inte minst just lekarna är på allvar. Pojken Masarin vägrar gå i skolan (varför ska han göra det, han kan ju redan allt), ivrigt understödd av pappa Loranga som i sin tur vägrar jobba.
Istället målar han om rum och möbler i orange och guld. Varje dag spelar de hockey med sopkvastar och apelsiner. Loranga tycker att sonen måste lära sig förlora och gör allt för att klå honom; Masarin försöker förstås vinna ivrigt understödd av sin farfar Dartanjang.
"Milt vansinne"
Carl Unander-Scharin fick sin operaidé när han letade upp sina egna dammiga exemplar av Barbro Lindgrens böcker. Han skulle läsa för sina barn som då var i nio-tioårsåldern.
- Jag tyckte det här var så vansinnigt kul, det här milda vansinnet. Och jag tycker att barnopera ska vara just kul. Jag berättade för dåvarande operachefen Bengt Hall som sa att "alla operachefen skulle jubla, det gör även jag".
Librettot, texten, är Barbro Lindgrens. Hon har också skrivit alla nya sångtexter. Berättelsens 70-talsanda lyser genom via ursprungstexten men också i den nyskrivna operamusiken och i instrumentval. Carl Unander-Scharins opera framförs av full operaorkester, kryddad med synt, elbas och ett "skruttigt trumset" vars trummare, i enighet med berättelsen, inte får vara för skicklig. Fortfarande låter det lite för bra ibland, enligt Carl Unander-Scharin som talar om musiken som "svängig", och operan som en komedi. En opera buffa.
- Jag skriver för en virtuell publik och den här gången tänkte jag mig mina grabbar och Barbro (Lindgren). Det blir lite annorlunda mot om man tänker sig Föreningen svenska tonsättare.
Musikaliskt collage
Bokens Loranga älskar popmusik. Även i operan finns spår av gamla dängor som "Det börjar verka kärlek banne mig" och Arne Qvicks "Rosen", båda införlivade i ett muskaliskt galet kollage. Kören utgörs av berättelsens tigrar som ljudligt morrar när de vill ha korv.
- Orkesterns och körens storlek ligger i linje med Barbro Lindgrens berättelse. Den logiska fortsättningen på den är inte en liten intim föreställning utan en stor orkester och en stor kör, säger Karl Dunér.
Operan har behållit böckernas rapsodiska komposition och en känsla av att vad som helst kan hända, berättar Karl Dunér som själv hämtat inspiration från Toivo Pawlos klassiska inläsning av böckerna.
- Det är en av de vassaste inläsningar jag hört. Tonträff på alla nivåer.
Så jobbar vi med nyheter