Arbetslivet står vid ett vägskäl. Arbetsgivare är frustrerade över människor som öppet skriver om sina arbetsplatser på sociala medier eller på bloggar. Problem är ganska nya, gå tillbaka fem-sex år och det var inte alls lika vanligt beteende bland medarbetare. Backa några år till och det hände i princip aldrig. Enligt Internetworld har 14 procent av arbetsgivare valt bort en eventuell nyanställd på grund av den bild de fått genom Facebook. Att människor förbannar arbetsplatser och situationer på sin arbetsplats är såklart inte något nytt, men det är numera något som förekommer mer och mer på ganska öppna forum.
Många arbetsgivare ser huvudproblemet att människor är öppna men är inte huvudproblemet att man inte är en bättre arbetsgivare? Om anställda har så mycket problem med arbetsgivaren att de kan tänka sig vara ganska högljudda om det, är inte det en föraning om att det kan vara en bristfällig arbetsplats? Borde inte en bra arbetsgivare kunna leva med att anställda inte alltid är nöjda med företaget? Speciellt offentliga myndigheter?
En modern arbetsplats borde inte ha problem med att medarbetare yttrar sitt missnöje, och hos en sådan arbetsgivare skulle inte de anställda ens känna behovet av att prata av sig på Facebook eftersom arbetsplatsen är så pass öppen att man prata om det på plats. En arbetsgivare som behandlar sina anställda väl kommer också få gensvar på samma sätt. Det är så man blir en attraktiv arbetsgivare, inte genom att skapa fina dokument eller lockande informationsmaterial.
Likadant är det för den arbetsgivare som inte lyssnar på de anställda, som styr med dåligt ledarskap. Det finns en del undersökningar om psykopater till chefer, vad förväntar sig en sådan ledare av sina anställda? Att någon skrivit något negativt om arbetsgivaren borde spraka igång en självbetraktningsprocess, inte häxjakt eller inskärningar i kommunikationsytrumme. Den arbetsgivare som blir rasande och samtalar med medarbetare om vad som är förbjudet har redan från början fel inställning. I sådant fall är arbetsgivaren mer intresserad av symptom än av orsaker.
Känslan man får från många arbetsgivare är att de förväntar sig lojalitet från starten. Anställningsbeviset blir ett lojalitetskontrakt i sig. Lagen reglerar såklart delvis vad man får säga och hur man får säga men bra arbetsgivare är inte intresserade av just det utan av att lösa problemet. Lojalitet är något man förtjänar i de flesta lägen i livet. Det kanske fungerade för 40 år sedan att förvänta sig lojalitet genom att erbjuda någon ett jobb. Idag finns det många som kommer ut på arbetsmarknaden som inte tänker hålla tyst.
Sveriges arbetsgivare behöver börja fundera över hur de ska förtjäna lojalitet och därmed bli attraktiva arbetsgivare.
